Redan oktober, september, den första höstmånaden försvann mer än fort.

När timglaset vänder i midsommaren

låt dig inte förbittras.

Tacka för långa ljusa vårmånader

och den sköna försommar.

Vänta sedan in

den glada lekens tid,

då havet är varmt och himlen så ljuvligt blå.

Låt solen följa dig

in i hösten

och då vintern kommer kan du minnas

att du just ställt ifrån dig badskorna.

Det är inte för inte som årets timglas

är fullt av sand.

ur Årets timglas VEM BRYR SIG? mer vet jag inte.

Det gäller att veta var gränsen går. 
En gång i tiden när barnen var små och huset nybyggt hade vi bara en grässlänt som gräns till grannfastigheten för att barnen lätt skulle kunna springa emellan och leka fritt på båda tomterna. 
När den tiden var förbi och grannfastigheten fått nya ägare hittade vi inte gränsmarkeringen i söder så lite mer mark än vad vi egentligen hade rätt till hamnade hos oss när avenbokshäcken planterades.
Nu är den där gränspinnen i söder hittad, gränsen uppmätt och vi förstått att vi inkräktat på grannens tomt i ca 20 år.

Vårt rostiga staket har plockats ner för att flyttas in på vår egen mark 

och de massorna med marktäckare så som hasselört och sockblommor tillsammans med häxalen som maken grävts bort kommer väl till pass på landet. 

Där kommer de att bli helt perfekta att ha istället för allt långt och tufsigt gräs.

Måste erkänna att jag som har förmånen att ha en make som kan fixa det mesta, även om det tar längre tid än pappa en gång påstod, alltså 'betydligt längre än fem minuter', är lyckligt lottad på många sätt. Att bara kunna uttrycka en önskan om något som ett tag senare helt plötsligt går i uppfyllelse..... Så snart är det rostiga staketet på plats igen.

Själv har jag den senaste tiden klippt in både buskar och små träd, för nog har det växt i trädgården den här sommaren. 

Men också rensat ogräs, klämt ihjäl kålfjärilslarver, skördat grönsaker, 

plockat blommor och försökt ta bort all mossa som invaderat rabatterna. Gissar att jag varit både för dålig på att luckra bland växterna och med att ge näring åt dem. Dags för barkmull kanske för att bli av med den där smått förhatliga mossan?

Här står fortfarande både pelargoner och andra frostkänsliga växter kvar ute. Har smått tröttnat på att ha för många krukor som behöver flyttas in för vinterförvaring. Kan just nu inte bestämma mig för vilka som skall hamna på komposten och vilka som skall få en chans att vara med ytterligare ett år. Väntar jag ett tag till kanske frosten fattar beslutet åt mig och jag slipper 'leka Gud'.
Allt gott och fortsatt fin höst!

Rosavita skyar

svävar just nu över de där gröna och gröngulvariegerade rosetterna av lewisia och skuggbräcka och kvällssolen får dem alla att skimra lite extra.

Skuggbräckan, Saxifraga umbrosa, en tålig vintergrön marktäckare både i krukor, längs gångar och rabattkanter. 

Den kryper smygande in mellan både plattor och stenar och mjukar upp hårda linjer och klarar här i zon 2 oftast hela vintern som marktäckare även i krukor som står ute i alla väder.

Den här lilla bräckan, Saxifraga cuneifolia 'Variegata', 

som jag i säkert 10 år haft som marktäckare i ett flertal krukor, planterade jag förra våren även i den här urnan. 

Under sensommaren och hösten förra året tog den fart och täckte i våras in jorden helt. Den har inte fått vinterskydd alls utan stått på samma ställe i ur och skur hela tiden.

Lewisian med de små ljusrosa blommorna, Lewisia columbiana, odlar jag bara i kruka. 

Krukor som också står ute året runt men som vintertid hamnar nära husväggen för att få skydd mot allt regnandet.

Sist men inte minst daggkåpan med sina små silverkantade blad. Fjällkåpan, Alchemilla alpina. 

Även den perfekt som marktäckare både i större krukor, längs gångar och i rabatter. Visst är blommorna, de små gulgröna, riktigt söta men det är framför allt bladen jag förälskat mig i. Har här på bloggen skrivit om den tidigare men den är så fin så jag gör det igen.

Nu är försommaren ett minne blott. Fröställningarna av aklejor, allium, brunnävor och julrosor är bortklippta sedan igår och jag väntar bara på lite sommarregn som skall få de där klippta plantorna att vakna till liv igen.  

Glad midsommar och fortsatt fin sommar!

Sista lördagen i januari 2021

och veckans tema i TrädgårdsFägring är - Längs minnenas allé.

Att ha en trädgård är det samma som att ha många minnen men så är det säkert för alla som har en hobby.

Minnen om resor

trädgårdar man besökt,

inspirerande och kunniga trädgårdsmänniskor som varit generösa med både sin kunskap och sina ovanliga och spännande växter. 

Själv föll jag under en trädgårdsresa till England 2009 för murbinkan, Erigeron karvinskianus. För många en gammal bekant men då för mig en helt ny växt.

Förälskade mig i sättet den klädde in murar

och trappor

men också att den var fin som marktäckare. Hade med mig hem ett par små plantor som jag planterade i trappan på landet. Visste då inte att den räknas som ettåring här hos oss utan såg framför mig massor med små rosavita blommor den kommande sommaren.

Tji fick jag, ingen planta överlevde och inga frösådder dök upp.

Letade sedan i flera år bland plantskolorna här på Västkusten utan att hitta murbinkan men så en dag, till min stora glädje, fick jag en planta av en trädgårdsvän. 

Den hamnade i en kruka som jag sedan dess förvarat frostfritt under vintrarna. Den har frösått sig bland stenplattorna och under senare år har fröplantorna överlevt våra milda vintrar. Såg riktigt många småplantor under senhösten och började då återigen drömma om inklädda trappor, men nu är den riktiga vintern här så den här drömmen är och förblir säkerligen bara en dröm.

Murbinkan vi har i kruka bara blommar och blommar hela somrarna och inte behöver den ansas heller. En helt perfekt växt att ha i en kruka om man vill ha något som blommar från tidig maj tills långt in på hösten.

Mina föräldrar finns inte i livet längre. Barndomshemmet är sedan ett par år tillbaka sålt och mycket av trädgården är bortgrävd. Tragiskt, men så är det ju, en trädgård dör oftast bort med sina odlare. De nya ägarna har andra prioriteringar och tankar men vad trösterikt det skulle vara om de gav den gamla trädgården minst ett år innan de tog till grävskopa och motorsåg. Ett par år innan huset såldes hade jag kameran med och det är jag idag väldigt glad över. 

Fler minnen hittar ni säkert på TrädgårdsFägring!

Här skiner solen och vi har fått en finfin vinter.