Sköna maj, varmt välkommen!

Kungsängsliljorna som frösår sig villigt har så smått börjat ta över efter snödroppar, vårstjärnor och scilla 

och blommar nu som finast tillsammans med julrosor, sockblommor och vivor.

Här har vinterkläderna hängts undan men nätterna är fortfarande kalla. Extravärmen i växthuset är borttagen men varje kväll täcker jag fortfarande plantorna med fiberduk och ser fram mot värmen som lovats dyka upp nästa vecka. Då skall en hel del av de små plantorna få flytta ut och jag gissningsvis bli till snigelvakt under några kvällar, precis som tidigare vårar.

Att jag vid den här tiden under ganska många år gått med planteringsspaden i högsta hugg och medvetet letat efter och grävt bort Sippskålen, svampen Dumontinia tuberosa eller heter den kanske Sclerotinia tuberosa, som dykt upp längs vitsippsstigen, den där smala längs gränsen till grannen i väster, verkar gett resultat. 

I vår blommar återigen många olika sippor och någon Sippskål har jag ännu inte sett till, men jag tittar efter den nästan varje dag och spaden har jag med mig. Det jag under åren grävt bort har hamnat i soptunnan och inte i komposten.

Kvällssolen, den underbara, får det att lysa extra mycket rött om de nyutslagna löven på Corylus colurna, den turkiska trädhasseln jag köpte på Lindhults plantskola för 14 är sedan 

och stjälkarna på svavelpionen. 

Den skiner också med sina sneda kvällsstrålar på blåsipporna under norrsidan häcken och lyfter fram de där sipporna som fortfarande blommar. Den här heter Hepatica acutiloba 'Louise Koehler'.

Länkar till TrädgårdsFägring och önskar

fortsatt fin och solig vår och trevlig helg!

Sippskål, Dumontinia tuberosa

är den onde i trädgården enligt mig. Veckans tema i TrädgårdsFägring är 'den onde, den gode och den fule'. 

Jag är väldigt förtjust i sippor av olika slag och har under åren samlat på mig en del vitsippor som jag planterat längs syrenhäcken, 

numera det grönpatinerade planket. Gången mellan planket och rabatten går under namnet vitsippsstigen. Där lade jag för ca 4 år sedan ut täckbark för att slippa ogräs på den nakna jorden där det inte fanns trampstenar men det skulle jag inte gjort. Året efter dök Sippskålen, Dumontinia tuberosa, upp. 

Den svampen parasiterar på vit och gulsippsrötter,'äter' upp så gott som allt där den drar fram och lämnar stora kala fläckar efter sig. Hur jag skall bli av med den vet jag inte. Går under våren när sipporna blommar en inspektionsrunda så gott som varje dag och gräver bort alla svampar jag ser. De bortgrävda hamnar absolut inte i komposten utan direkt i soptunnan.

Den gode får symboliseras av körsbärsträdet vi har på landet.

Det bjuder på vacker blomning i månadsskiftet april-maj, 

skänker skugga och svalka varma sommardagar 

och ger oss goda körsbär i mitten av juli. Men jag smyger också in en bild på svartrötter. 

De klarar vintern fint även om de får stå kvar ute i grönsakslandet och goda att äta är de.

Nu återstår bara den fule. Gången i grönsakslandet var det första jag tänkte på. 

Flisen vi, min man så klart, lade på för några år sedan hade nästa multnat ner helt så i somras var den grön av våtarv, ingen rolig syn. 

I oktober fick den en ny täckning och blev som ny igen.

En växt som dök upp i mina tankar på temat den fule var vaxklocka, Kirengeshoma palmata. 

En gulblommande skönhet jag är mycket förtjust i men får vi en tidig frostknäpp, det behövs knappt att termometern vissar +-0, så svartnar både blad och blommor. Då kan den lätt kallas den fule.

Fler bidrag på temat hittar du här.

Trevlig helg!

Höst i grönsakslandet

och kålen har spräckt gardinen Lill. 

Den vi haft hela sommaren som skydd mot all ohyra som tycker lika mycket om kål som vi men trots hål och nedtryckning har den, kålen alltså, klarat sig förvånansvärt bra.

Den största kålrabbin vägde 800 g och var inte träig.

Svartkål och purpurkål har växt upp mellan den gamla järnstegen vi haft som stöd för gardinen Lill.

Grönsaksodling var det jag först fastnade för när det gäller trädgård och i början på 1980-talet odlade jag grönsaker tillsammans med min svärfar. Vi satte och sådde tillsammans men när jag under somrarna kom ut för att rensa ogräs sade han alltid: - Kom och sätt dig och prata en stund, rensa kan jag göra i morgon.

Vårt gemensamma odlande fick jag ge upp, jobbet när skolan började igen i augusti och skörden kolliderade för mycket.

Ett av alla mina minnen från den tiden var bladmöglet på potatisen. Det dök troget upp varje sommar och potatisblasten slog min svärfar av för att förhindra brunröta i potatisen.

Nu odlar vi, min man och jag, grönsaker och lite potatis på delvis samma plats. Jorden har gödslats upp och förbättrats med kompost.  Något bladmögel på potatisen får vi aldrig för vi väljer resistenta sorter. Att potatis och tomater hör till samma familj vet jag och om jag minns rätt finns smittan kvar i jorden men kan brunrötan även sprida sig via luften till andra platser?

För två år sedan odlade vi tomater i lövkompost och planteringsjord på påse längs berget men brunrötan dök ändå upp och det ganska tidigt på säsongen.

I år planterade jag tomatplantorna i grönsakslandet på ren chansning. 

Växthuset vi har är för litet och jag ville inte ha en massa krukor att vattna. Var kanske lite sent ute med för små tomatplantor men i slutet av augusti fanns många fina omogna tomater. I början av september såg jag återigen brunrötan sprida sig och vad gör man då? Någon blast att bara slå av finns ju inte. 

Har ugnsbakat massor med halvmogna tomater och stoppat i frysen. Blir förhoppningsvis bra till vinterns grytor och såser.

Jag kan inte så mycket om det här med svampsjukdomar men nog hade det varit roligt att få skörda friska tomater odlade på friland. Troligen är det tyvärr bara ett önsketänkande.

Länkar till TrädgårdsFägring

Fortsatt fin höst!

Hur man skall åldras med sin trädgård,

får vi sällan några tips om i vare sig böcker eller trädgårdstidningar men nog borde det snart vara dags för det nu när pensionärerna bara blir fler och fler, har kvar sina intressen och lever längre. Tips och idéer jag gärna skulle läsa om.

Varning för långt inlägg!

Här försöker jag minimera genom att gräva bort växter men skulle vilja ändra så mycket mer men jag vet inte vare sig hur jag skall göra, var jag skall börja eller om jag egentligen riktigt vill. Trots att jag valt att ha färre växter och större partier av en och samma är det svårt att välja bort någon jag är förtjust i, många har ju blommor som är mer än fina. Det behövs bara lite kvällssol 

som lyser upp floxen 

eller de vita storklockorna för att beslutet om bortgrävning skall glömmas bort.

I sommar har rosorna varit, och fortfarande är fast de är nerklippta och ansade, fulla med rosrost och svartfläcksjuka. Det verkar även som om vi fått barkfläcksjuka på några av dem. Austinrosen, 'The Alexandra Rose', hade inte ett enda blad kvar på grenarna utan bara några knoppar i topparna 

och klätterrosen 'New Dawn' har blad som är nästan helt gulprickiga av rosrost så nu är det allt lätt att ställa sig frågorna: - Vill jag ha rosor? Orkar jag med rosor och all deras ohyra?

Buketterna jag kan plocka i juni och början på juli, är kanske svar nog, dessutom kom jag ju hem med ytterligare en i söndags efter växtmarknaden i Lilla Edet. En som jag ännu inte hittat någon plats för, men fin är den och minimera kan jag göra senare i höst eller till våren -;)

På landet har vi varit lite mer förståndiga och försökt tänka på att minska arbetsinsatsen.

Vi har tagit bort mycket gräs, 

grusat,stenlagt,tagit fram berget,

låtit vilda växter ta plats och de få perenner vi har växa ihop för att hindra fröogräset att gro.

Vissa växter tar för sig på andras bekostnad men det har vi låtit dem göra. Värstingen är den kaukasiska förgätmigejen, Brunnera av olika slag, vars blad är stora och har en tendens att lägga sig över både små buskar, julrosor och aklejor. Ibland när lusten och orken finns där drar jag bort massor för att ge ljus åt andra, samtidigt som det är härligt med de blå förgätmigejliknande blommorna i april-maj och slippa det där ogräset senare på säsongen. Flera av dem har också väldigt vackra blad.

Alla dessa funkior i olika storlekar och med vackra blad som vi har i trädgården älskas ibland nästan mer av sniglarna än av mig och bladen ser ut som såll, vill jag ha det så? Nej inte! Är riktigt trött på att jaga sniglar och snäckor så under början av augusti har jag grävt upp några av snigelmagneterna, krukat in dem och istället delat och planterat fler av de funkior som sniglarna inte är lika förtjusta i. 

En sådan är Hosta 'Lakeside Lollipop'. Den har rundade mörkt skogsgröna blad och vita blommor. De inkrukade funkiorna får stå i kallbänken över vintern så vilket öde de får gå tillmötes har jag ännu inte bestämt.

Än så länge kan jag göra det som är roligt och det som behövs när det gäller allt det där med trädgården men dagen jag inte längre orkar och kan närmar sig och vad gör jag då? Tar hjälp till häck och trädklippning så klart men det är allt det där 'finliret' jag gör nästan varje dag som måste minimeras. Kanske ger det sig självt när den dagen kommer, jag tar bort alla krukor, låter trädgården växa igen och tittar bara på sådant som är vackert eller så planerar jag redan nu för det som troligtvis komma skall, men hur skall jag gå tillväga?

När jag för några veckor sedan besökte min 93-åriga mamma på äldreboendet förlorade vi oss i det där med trädgård och växter genom boken Min Trädgård av Gunnar Almquist från 1958, som jag hade med mig. 

En bok hon och pappa planerade trädgården efter när de flyttat in i sitt nybyggda hus. I den fick jag förklaringen till varför pappa tyckte om ölandstok, doftschersmin och äppelträdet Filippa och varför mamma precis som jag alltid varit förtjust i aklejor. 

Mamma, hon gjorde då klart för mig att när hon sålde huset för lite mer än två år sedan lämnade hon även trädgården och saknar den direkt inte men nog hade hon både fått och haft många roliga år med grönsaksland och trädgårdsväxter.

Kanske är det så vi måste lära oss att se det där med odling och trädgård, men visst hade det underlättat med lite fixa lätt tips på vägen, tycker jag, och gärna många riktigt handfasta idéer.

Länkar till TrädgårdsFägring och till Anjas Hill för det var hon som fick in mig på dessa tankar.

Fortsatt fin sommar!

Sommar, sommar....

Äntligen sol och värme. Salta bad 

och sköna både dagar och kvällar under körsbärsträdet på landet. 

Där har kålen i grönsakslandet fått skydd av gardinen Lill och morotsflugan har ännu inte hittat dit. 

Rödbetorna är stora nog att gallras, salladen frodig och fin och de första vaxbönorna klara för skörd.

Att bara se det vackra och blunda för all ohyra tränar jag på varje gång jag är hemma i trädgården för att vattna. I år gäller verkligen att ta på sig rätt glasögon för att kunna se positivt på det där med trädgård. 

Njuta av både blommor och doft när det gäller rosorna och strunta i att några av dem tappat så gott som alla blad på grund av svartfläcksjuka och rosrost. Rosenbladstekeln har härjat hårt och det har även klematisbladstekeln gjort. Så fort jag råkar komma när någon av klematisen dröser det ner små gröna larver. Har aldrig tidigare varit med om en sådan stekelinvasion. Hoppas alla småfåglar kan äta upp sig inför hösten och den långa flytten söderut.

Även flera av kärleksörterna vi har i trädgården saknar nästan alla blad och de flesta av dem även sina blomknoppar. Gissar att det är någon fjärilslarv som hållit kalas men vilken vet jag inte.

Nästan till sist ett citat från Karel Capek och boken Ett år med min trädgård.

"Vad är det för en  viktig och okunnig trädgårdskarl, som går förbi det skönaste man kan odla, som nu till exempel den här salladsraden. På denna förebråelse svarar jag, att jag under en av de talrika faserna i mitt liv också härskade över några sängar med morot och kål och sallad och kålrabbi. Jag gjorde det säkert i någon romantisk stämning, jag ville unna mig illusionen av att vara farmare. I sinom  tid visade det sig, att jag dagligen måste sätta i mig hundratjugo rädisor, eftersom ingen annan i familjen ville äta några fler. Veckan därpå drunknade jag i kål, och sedan kom det orgier i kålrabbi, som till och med var träig. Det fanns veckor, då jag tre gånger om dagen var tvungen att äta sallad för att inte behöva kasta bort den. Jag ämnar inte alls fördärva glädjen för grönsaksodlarna, men vad de dragit upp, det må de också äta."

Älskar mitt grönsaksland, äter det jag kan och vill, ger bort ibland och resten kan gärna hamna på komposthögen.

Länkar som jag brukar till TrädgårdsFägring.

Fortsatt skön sommar!

Vitsipporna, Anemone nemorosa

är sedan länge överblommade 

och nu verkar det som om sippskålen, Dumontinia tuberosa, också gett upp för den här säsongen. 

Svampen parasiterar på vit och gulsippsrötter och 'äter' upp så gott som allt där den drar fram och lämnar stora kala fläckar efter sig.

Fick in den i trädgården när jag för tre år sedan använde täckbark längs vitsippsstigen och sedan dess går jag under våren längs den där stigen och gräver bort alla svampar jag ser. Det gäller att gräva djupt och relativt ofta under april och första halvan av maj, men trots att jag gjort det har den troget dykt upp våren därpå. Täckbark är verkligen inget jag tänker släppa in i trädgården igen.

Länkar till TrädgårdsFägring och där hittar du, om du är intresserad, fler trädgårdsbloggar.

Trots eländet önskar jag er en Trevlig helg!