Sista lördagen i januari 2021

och veckans tema i TrädgårdsFägring är - Längs minnenas allé.

Att ha en trädgård är det samma som att ha många minnen men så är det säkert för alla som har en hobby.

Minnen om resor

trädgårdar man besökt,

inspirerande och kunniga trädgårdsmänniskor som varit generösa med både sin kunskap och sina ovanliga och spännande växter. 

Själv föll jag under en trädgårdsresa till England 2009 för murbinkan, Erigeron karvinskianus. För många en gammal bekant men då för mig en helt ny växt.

Förälskade mig i sättet den klädde in murar

och trappor

men också att den var fin som marktäckare. Hade med mig hem ett par små plantor som jag planterade i trappan på landet. Visste då inte att den räknas som ettåring här hos oss utan såg framför mig massor med små rosavita blommor den kommande sommaren.

Tji fick jag, ingen planta överlevde och inga frösådder dök upp.

Letade sedan i flera år bland plantskolorna här på Västkusten utan att hitta murbinkan men så en dag, till min stora glädje, fick jag en planta av en trädgårdsvän. 

Den hamnade i en kruka som jag sedan dess förvarat frostfritt under vintrarna. Den har frösått sig bland stenplattorna och under senare år har fröplantorna överlevt våra milda vintrar. Såg riktigt många småplantor under senhösten och började då återigen drömma om inklädda trappor, men nu är den riktiga vintern här så den här drömmen är och förblir säkerligen bara en dröm.

Murbinkan vi har i kruka bara blommar och blommar hela somrarna och inte behöver den ansas heller. En helt perfekt växt att ha i en kruka om man vill ha något som blommar från tidig maj tills långt in på hösten.

Mina föräldrar finns inte i livet längre. Barndomshemmet är sedan ett par år tillbaka sålt och mycket av trädgården är bortgrävd. Tragiskt, men så är det ju, en trädgård dör oftast bort med sina odlare. De nya ägarna har andra prioriteringar och tankar men vad trösterikt det skulle vara om de gav den gamla trädgården minst ett år innan de tog till grävskopa och motorsåg. Ett par år innan huset såldes hade jag kameran med och det är jag idag väldigt glad över. 

Fler minnen hittar ni säkert på TrädgårdsFägring!

Här skiner solen och vi har fått en finfin vinter.

När allt blir som vanligt igen

är veckans tema i TrädgårdsFägring och det första jag tänkte på när jag läste det hade inte alls med trädgård att göra utan Covid 19.  Ser verkligen fram mot att slippa hålla mig undan, kunna låta bli att handla så mycket som möjligt på nätet och få träffa både barn, barnbarn och goda vänner utan restriktioner.

Att hålla sig undan är en uppmaningen vi i stort sett följt sedan tidig vår 2020 även om vi har firat både barnens och barnbarnens födelsedagar ute. 

Vi har cyklat, 

vandrat 

och bara haft lite, lite fester tillsammans med goda vänner, men då varit noga med avstånden. 

Nu hoppas jag på att vi snart kan slå klackarna i taket och återigen festa, fira och kramas när den här smittan är under kontroll med hjälp av vaccin. 

Tid är en färskvara, nu är nu, så begreppet 'som vanligt' tycker jag egentligen inte finns för ingen dag är den andra lik. Här längtar jag efter att få träffa både familj och gamla vänner, göra nya bekantskaper, besöka loppisar, uppleva för mig nya trädgårdar och på en växtmarknad falla för någon kinkig men vacker växt som troligen inte överlever ens första vintern i vår trädgård.

Under många år provade jag att så olika sorters sockerärter men numera sår jag bara den gamla beprövade sorten 'Norli' istället för t.ex en med brunlila baljor som jag inte ens minns namnet på, trots att den var vackrare. Att jag gör så beror enbart på att jag nu vet att 'Norli' ger godare ärtbaljor än de där brunlila som i mitt tycke var smaklösa och träiga, men det finns fortfarande många fler sorter att testodla om lusten infinner sig, så nog kan någon sockerärt som är godare än 'Norli' dyka upp. Det gäller bara för mig att trots den här erfarenhet våga välja något nytt och oprövat. Enligt Johnny Andreasson i boken Runåbergs fröer kan inga sockerärter mäta sig med 'Engelsk Sabel'. Kanske något att våga sig på? Visst är det bra med tips!

Läste i en bok för bara någon vecka sedan, vilken minns jag inte just nu, att ju äldre vi blir desto mer enkelriktat blir vårt tänkande eftersom tankarna selekterar och väljer sånt vi tidigare valt och är bekväma med och därför förstärks ofta våra gamla tankar istället för att vi tar till oss nya. Några förändringar blir det då sällan eller aldrig. Vi bara hamrar vidare på samma spik.

Vill gärna att livet skall vara en blandning av både gammalt och nytt hamrande men trots det händer det ganska ofta nu för tiden att jag undrar vad det är som katten, den vi inte har, släpat in när jag läser eller ser nyheterna och då undrar vart både erfarenheten, sansen och balansen tagit vägen för jag ser den inte längre.

Snön är borta här hos oss, den försvann idag i regnet och julrosornas knoppar och snödropparna stäcker återigen på sig. Är så glad över att ha en trädgård, även om det är en lite en, inte minst i dessa tider, men börjar ändå så smått drömma om en ny snödroppsresa 2022. 

Kanske kan vi då återigen få träffa Sir Henry Elwes, vars farfars far Henry John Elwes 1874 fann en högväxt och storblommig snödroppe under sin resa i Turkiet. En snödroppe som fått namnet Galanthus elwesii och som nu växer i mängder på familjegodset Colesbourne Garden.

Kanske beror mina tankar på att jag på grund av ålder är enkelriktad eller så är det den där j..la katten som bara ställer till det?

Länkar till TrädgårdsFägring och önskar

fortsatt fin vinter!

Hos Karl Fredrik på Eklaholm.

Inte kunde vi låta bli att titta förbi hans och hans sambos plant och trädgårdsbutik i fredags när vi ändå var på Österlen och det var på många sätt en stor upplevelse. Inte minst olivträdet 

och kastanjestaketen som jag önskar jag hade haft plats för.

Nu mest bara bilder utan text.

Vi var fyra som var där och alla såg och upplevde vi helt olika saker, lite spännande.

Länkar till TrädgårdsFägring.

Fortsatt fin september. Här skiner solen och vi har det återigen härligt varmt.

Vårt grönsaksland och äntligen sommar igen.

I början av maj såg det ynkligt ut bland både utplanterade luktärtsplantor och tidigt frösådda rotgrönsaker. Vitlöken som planterades sent i höstas var nästan det enda gröna som fanns att se, bortsett från vattenslangen.

Nu snart 7 veckor senare 

och med ett flertal dagar med riktig värme och mycket vatten kan jag inte bara plocka jordgubbar

utan också sockerärter, mangold, broccoli, 

svartkål, sallad och rödbetor och jag njuter av både ogräsrens, den där stunden jag, eller oftast min man, tillbringar med att vattna varannan dag och hur det bara växer. Inte minst vitlöken som snart är klar att skördas.

Att man som jag tagit fel på vanliga vaxbönor och klättervaxbönor är nu inget att göra något åt. Försökte i torsdags att leda upp bönplantorna mot armeringsmattan som omgärdar grönsakslandet och hoppas de skall fatta vinken och klättra rätt.

Det är inte bara de där första ätbara primörerna som hamnat på bordet i sommarhuset 

utan också den där första lilla buketten av luktärer.

Det behövs numera egentligen inte särskilt mycket för att det här livet skall kännas bra. Det räcker ibland med att vakna till rosendoften där på vinden på landet och då komma ihåg att det är honungsrosen som blommar för fullt just nu och att då snabbt hoppa i baddräkten och med hjälp av stavarna ta sig ner till sandstranden.

Eller att kunna se den nyutslagna vallmon bland vitlöksplantorna, ett reseminne från Great Dixter, 

som redan under förmiddagen snabbt tappar sina kronblad.

Länkar som nästan alltid till TrädgårdsFägring.

Ha det sommargott!

I mina drömmars trädgård

finns numera mycket som ger form och struktur, sådant jag en gång när jag blev trädgårdsintresserad inte ens visste fanns. 

En drömmarnas trädgård skall man kunna 'stiga in i' och då är ju häckar av olika slag ett måste. Höga, gärna vintergröna häckar som ger bakgrund, ramar in och stänger ute grannskapet. Inte handlar det om att eliminera eventuell nyfikenhet utan enbart om att själv få en möjlighet att stiga in i den där drömda trädgården.

I mina drömmarnas trädgård har inga rosor 

vare sig svartfläcksjuka eller rosrost och 

inga klematisbladsteklar, liljebaggar eller mördarsniglar finns heller. 

Redan under februari i år hade sniglarna ätit upp många av snödropparnas kalkblad, blåsippornas kronblad och knoppar här i verklighetens trädgården.   

Inte heller finns där i drömmarnas trädgård någon eller något som gör stora hål i t.ex hostabladen 

och i den trädgårdens stenfogar växer naturligtvis bara vackra önskvärda fröplantor. Sådana som lyckats välja ut sin alldeles egna, helt perfekta plats att växa på och absolut inte en massa småplantor från fröställningar som jag av någon konstig anledning missat att klippa bort. 

Drömträdgården skiftar i utseende och innehåll beroende på vilka trädgårdar jag besökt och

den inspiration jag då fått. 

Väl hemma igen vill jag förändra, gärna minimera och ibland skapa nytt, men orken tryter ofta numera.

När, tänker jag ibland, skall jag sluta drömma och börja vara nöjd med det jag har omkring mig?  Måste det till något nytt för att den där härligt euforiska trädgårdskänslan skall infinna sig? Nej inte, det räcker just nu egentligen bara med att ta en titt på alla underbara blåsippor under häcken mot söder 

eller julrosorna som blommar för fullt, men var går den där gränsen, den mellan trädgårdsdröm och verklighet? Får man någonsin stiga in i alla sina drömmars trädgård? Nej, i alla fall inte jag, men jag njuter ändå när jag som i dag kan vara ute och trädgårdera i den trädgård jag har trots alla de där drömmarna som ändå finns och säkert alltid kommer att finnas så länge jag kan kalla trädgården vi har för min. 
För 40 år sedan, när vi byggde vårt hus, fanns inga pengar till att köpa hjälp med planering av den här platta åkermarkstomten vi har. Med den erfarenhet jag har idag skulle jag frågat banken om att få låna lite till för att kunna köpa den där hjälpen och framför allt kunskapen om hur man planerar sin trädgård. Vad som var och fortfarande är det viktigaste att tänka på när det gäller trädgårdsplanering hade vi då ingen aning om och den kunskapen då hade jag idag haft stor glädje av. Men så är det ju med all kunskap, den är alltid till glädje när man väl har den.

Mellan dröm och verklighet är veckans temat i TrädgårdsFägring och detta är mitt bidrag på temat.

Trevlig helg och ha det så gott det bara går!