Bonnasparris eller fattigmanssparris.

Skalet är svart men köttet vitt på denna rotsak som funnits med bland rotfrukter som odlats här i Sverige sedan första halvan av 1600-talet. 

I början på veckan var vi på landet och grävde upp våra egenodlade svartrötter, Scorzonera hispanica. Av de små gröna rosetterna att döma, de som stod där i grönsakslandet i två ganska korta rader, var det svårt att föreställa sig vad som fanns nere i jorden, i det dolda.

Innan vi sådde i våras djupgrävde maken och i tisdags visade det sig att den grävningen gett resultat för i år blev de flesta svartrötterna långa, riktigt långa. Hård kompakt jord ger korta och greniga rötter.

Hela, oskadade rötter kan lagras länge. Förra säsongen fick de stå kvar i grönsakslandet under hela vintern. Det var först i början av april som vi grävde upp dem. Sedan förvarades de i en plastpåse i kylskåpet under sommaren. I slutet av september hamnade de på menyn. Några skalades, skars i tunna stavar som fick ett snabbt uppkok för att inte svartna innan de stektes i smör tills de var lagom mjuka. Gott till både fisk och kött. 

Undvik att äta rå svartrot. Det lär kunna ge såra magkramper.

Svartrot kan sås så snart tjälen är borta och jorden reder sig. Ju tidigare desto bättre för den behöver lång tid på sig från frö till färdig rot.

Detta är mitt bidrag till Blommig Fredag som den här veckan har temat i det dolda. Fler bidrag hittar du här!

Trevlig helg och Första Advent!