Klättrar eller slingrar?

Slingerstormhattarnas tid är sensommaren eller tidig höst. Innan dess lägger man knappt märke till dem.

Här har Aconitum hemsleyanum, den med vinröda blommor gett upp på grund av torka, tror jag, men de med blå och rosa blommor är i höst riktigt stora och fina. Dessa båda står inte fuktigt eller blött men rötterna får skugga och det kanske är nog för att inte rankorna skall torka ihop. 

Den med rosavita blommor, Aconitum alboviolaceum, har i år klätt in hela ställningen och prytt den med sina gracila blommor. 

Den med blå blommor både klättrar och kryper fram i rabatten. De klarblå blommorna blir särskilt fina tillsammans med höstens olika gula och bruna nyanser. 

Varför en del kallas klätterstormhattar och andra slingerstormhattar vet jag inte men det skulle jag gärna vilja veta.  

Försöker lära barnbarnen vilka av växterna i trädgården som är giftiga och vilka bär de absolut inte får äta. De lockas mer av idegranens och tibastens röda och gula bär än av stormhattens gröna blad och underjordiska knölar så det gäller att antingen plocka bort bären eller att ha barnen under uppsikt hela tiden. I bland, men bara ibland, är det tur att tiden går fort så de där små växer ifrån detta med att stoppa allt i munnen och förstår när man säger att något är farligt.

Stormhatten är giftig och det finns många intressanta och spännande historier om den. Det var Aaconitum napellus som Medea använde för alla sina giftmord. Herkules upptäckte örten när han lockade ut hunden Cerberus från underjorden. Då dräglade den av raseri och ur dräglet spirade den giftiga stormhatten upp.

I boken Blomstervandringar berättar Harriet Hjort om stormhattens blomma.

'Blomman är sannerligen underlig till formen och varje dess del liknar något annat - en hatt, en hjälm, en frygisk (vad nu det är) mössa, ett valthorn, en duva, en vagn, en ark. 'Duvorna' är nektarierna eller honungsgömmena, arken är det blåa foderbladet, det yttre höljet är hjälmen och i spetsen på det finns en annan del, som liknar ett litet horn eller en spetsig luva och så vidare. Man kan ta en blomma och försiktigt peta sönder den och för varje del man tar loss och betraktar ser man något annat. Det är en riktig sagoblomma, men när man visar den för barn skall man också varna för blomman, för den är giftigare än till och med odört och bolmört.'

I det gamla Grekland var det bara i de statliga trädgårdarna som växten fick odlas. Giftet som utvanns ut stormhatten användes för att avliva förbrytare man önskade en kvalfull död.

Frågan är om man i fortsättningen ens vågar ta i växten efter att ha läst Harriet Hjorts beskrivning av den?