Var går gränsen?

När blir det mer än fullt i en trädgård?

I onsdags hade jag trädgårdsvänner från STA på besök och när vi gick runt i trädgården såg det ibland ut som om besökarna fick åla sig fram under nedhängande grenar, viss överdrift kanske men nog fick vi huka oss på en del ställen.

Igår och idag har vi klippt och sågat i våra olika träd. 

Många smågrenar har vi tagit bort från plommonträdet 

bara för att vi hoppas och tror att de murkna stammarna skall klara ytterligare en sommar om de slipper tyngden från alla fruktbärande grenar.

Vårt Ingrid-Marieträd som lider svårt av både grentorka och kräfta ger inte särskilt mycket frukt, kanske lite på grund av min styvmoderliga behandling, 

men som skulptur och klätterstöd till en italiensk klematis är trädet perfekt även om det är sjukt.

Det tredje och sista nu levande fruktträdet i trädgården är ett astrakanträd som jag ympat in Gyllenkroksastrakan på. Om det nu är Gyllenkrok, som jag fortfarande tror, eller något helt annat i äppelväg, har egentligen ingen betydelse. Trädet som numera är stort och fint växt är en prydnad i sig. En parasoll när solen blir för stark och varm.

När jag de här två sista dagarna gått runt och klippt bort perenner och grenar från både frukt och prydnadsträd har jag funderat på varför det inte är med träd som med oss människor? Kanske har tankarna kommit bara för jag är trött på att både klippa och såga.

Ett barn föds. Barnet växer upp under ca 18 år och är sedan fullvuxet, det bara växer inte mer. Armar och ben är där de skall vara redan från början och inget behöver klippas bort eller kortas in.

Varför har inte träden från början sina grenar där de skall vara och varför slutar de aldrig att växa?

Trevlig helg!