Mitt kaprifolträd.

När vi för snart 36 år sedan byggt vårt hus fanns det inga större pengar kvar till någon trädgård men det vi hade över räckte i alla fall till gräsfrön. Delar av den mattan vi då sådde är fortfarande det vi kallar gräsmatta i trädgården. 
Från mina svärföräldrars sommarställe tog jag skott av vildväxande kaprifol. De planterades och spaljerades på norrsidan av huset. Växtkraften var det inget fel på men några blommor fick vi aldrig se. Till slut ledsnade jag, för ca 20 år sedan, och grävde bort dem. En ranka sparade jag, toppade och band upp vid en bambupinne i en av rabatterna. Efter något år, när jag sett att den sköt skott från toppen fick vi tag på en ställning som de smala och veka grenarna kunde vila på. Konstigt nog kom inga rotskott men väl långa lianliknande grenar från 'kronan'. Grenar som jag varje år klippte in så att den till slut såg ut som ett litet träd.

Ett träd att hänga belysningen och pepparkaksfigurerna av keramik från IKEA i till jul eller de färgade plastäggen till påsk.

Ett litet träd som jag tyckte mycket om och som varje säsong blommade två gånger, så som kaprifolen gör här i Bohuslän. För ett par år sedan, när vi hade den där hemska frystorkan i mars, trodde jag att trädet dött och var nära, väldigt nära till att såga av stammen men tyckte den var så fin att det tog emot. Funderade på om jag kunde leta upp ett nytt skott i naturen och leda upp det längs stammen. Tur att jag tog mig tid för i juli spirade den gamla stammen med små gröna skott. Snart kan jag återigen hänga både plastägg och keramikpepparkakor i grenarna. Nog är det fascinerande att en lian kan bli till ett litet träd.