Med ren vilja och ett par alvedon

fick vi gjort några av de vandringar vi tänkt oss trots att vi var förkylda. Solen sken, löven glittrade som guld och marken lyste röd.

Septembers brinnande glas –

då allt tycks på väg

att bli sig självt igen,
i renaste samklang med annat.

Det finns en brygga

också i paradoxens inre,

en jämvikt mellan världars

alla skal och djup –

all död, all natt, plötsligt

här; i det flödande barnaljuset.

I universums hånfulla glipa

finns varken glipa eller hån,

bara en klarhet som står sval i luften:

Så lätt att låta sig bli genomlyst.

Septembers blödande blå –

då varje tal kan delas

och varje splittring

helas, i transparens, i vila.

Det finns balans i skräcken även

för ändlöshetens tomma rymd,

även där en fråga

mild som sädens doft –

argument, tanke eller

stoft, början och slut –

det höga och låga vill ut

ur tiden och själv ge svar:

En människa är sitt eget barn, sin egen far!

Se, vid brunnen står ängsklockan ännu kvar!

Höstens ljus av Jacques Werup