Så fort jag känner doften

av saffran drömmer jag mig tillbaka till Toscana och 
Maura Mucciarellis hem. Där vi bodde, 

vi fyra tanter, en natt förra hösten och fick lukta på saffranspistiller, även om det ser ut som om vi bara äter, 



och njuta av saffransris till middag. Tyvärr hade krokusen, saffranskrokusen inte börjat blomma.










Fältet såg både brunt och öde ut. Skulle så gärna en gång vilja se ett fält med saffranskrokus i full blom.’Ett rop hörs över bygden, klockorna ringer och arbetarna rusar till fälten, kryper uppför och nerför raderna av blommor för att plocka så många de hinner innan middagssolen får kronbladen att sloka och skingra krokusblommornas fylliga innanmäte. Och det är innanmätet - de tre trumpetformade märkena och en bit av det vita stiftet - som under årtusenden varit den åstundade lönen för mödan. Denna ömtåliga kraftfullhet gör skörden snabb och brutal. Den vecka eller de veckor som saffranskrokusen blommar - med tre blommor på varje lök som slår ut tre mornar efter varandra - kräver ett stordåd värdig en Herakles. Fingrar kroknar och ryggar börjar värka. Ögon rödsprängs av trötthet och hud fläckas i en mörkorange färgton.’ Ur boken Saffran av Pat Willard.

Nog låter det jobbigt – men jag skulle ändå vilja vara där för att återigen få känna doften och se krokusen, saffranskrokusen, på riktigt och i full blom.