Uråldrig utstrålning

eller hur, fast trädet inte borde vara mer än 75 år.

1940 hade en japansk forskare hittat fossila rester av ett träd som levt under tertiärtiden och det fick namnet Metasequoia. Fler fossila fynd gjordes och ingen trodde det fanns någon levande art kvar utan att alla dött ut helt under kvartärtidens nedisningar.

Ett år senare när en tjänsteman från universitetet i Nanking under hösten besökte Sichuan fann han ett barrträd som han inte stött på tidigare och som befolkningen i området kallade för vattengran eller vattenlärk.

1948 fastställdes att det okända lövfällande barrträd som hittats i Sichuan var nära släkt men de fossila typer som levde för många, många miljoner år sedan och därför fick det namnet Metasequoia glyptostroboides.  

Runt om i världen hade då plantor börjat dras upp med frön. I Kew Garden i London planterades vattengranen för första gången 1949 och i Göteborgs Botaniska Trädgård var den ca 3 m hög 1957. 

Metasequoia glyptostroboides föll jag för under en resa i Cornwall 2008. Med i bagaget hem hade jag en liten planta som jag planterade på landet. Under flera år har den varit mer eller mindre bortglömd för den har knappt synts bland det höga gräset men nu står den där äntligen och tar plats. Att få se den så stor och ståtlig som exemplaret jag såg i Cornwall får jag nog aldrig uppleva men det är roligt att se att den trivs och bara blir större och större.