Till giftmord och lite annat…

Innan kylan kom tillbaka var jag ute och städade i rabatterna.

 

Klätterstormhattarnas gamla fjolårsstjälkar satt hårt snurrade runt sina ställningar. Stjälkarna var blekt halmgula till färgen när jag pillade bort dem så var det svårt att föreställa sig den färgprakt de bjuder på under hösten.

 

 

Särskilt förtjust är jag i den blåblommande. Den färgen passar så fint tillsammans med växter som börjat få höstfärger på bladen,

men den med vinröda blommor är inte dum den heller.

’Enlig en gammal legend skulle Satan i all sin ilska över allt vackert som Gud skapat gett sig ut över jorden för att förstöra det som var till människornas tröst och hjälp. Hans bästa metod när det gäller blommorna var att andas in i dem så att de skulle fyllas av hans egen ondska.

Vinden som Gud lät blåsa böjde blommorna nedåt så att de skyddades mot den ondes blickar och giftiga andedräkt. Stormhatten var en av de blommor som inte lät sig böjas. När man betraktar stormhatten med sin militäriska hållning och (oftast) klarblå blommor är det ganska lätt att förstå att växten lockat till många olika tolkningar.’ (Harriet Hjorth Blomstervandringar)

Nog står stormhatten stadigt i rabatten. Denna sådde jag för några år sedan. Namnet har jag tappat bort men jag tror att det är en oktoberstormhatt.

Aconitum är det latinska namnet på denna mycket giftiga växt. I det antika Grekland var det bara i de statliga trädgårdarna som stormhatt fick odlas. Giftet användes bl.a till att ge förbrytare en smärtsam död.