Tre små buketter,

med lågvuxna och oansenliga blommor hade jag med mig hem idag efter skogspromenaden.

 

Håller fortfarande på och läser Kerstin Ekmans senaste bok. Den hon skrivit tillsammans med Gunnar Eriksson. Det är ingen bok som jag klarar att snabbläsa. Det blir bara något kapitel åt gången.

Boken heter Se blomman och jag har skrivit om den tidigare här på bloggen.

 

I början på den boken finns några rader som har etsat sig fast i mitt minne och idag när jag gick i skogen och såg skogsstjärnan eller duvkullan som den också kallas (Trientalis europaea L), ekorrbäret (Maiantheum bifolium) och en liten viol som jag tror heter kärrviol (Viola palustris) dök de där raderna från boken upp i mina tankar. Du kan hitta dem på sidan 16 i Se blomman.

’Idéhistorikern Sven-Eric Liedman frågar sig i en av sina stora genomgångar av vår kulturs kunskapssökande, Ett oändligt äventyr, om den kännedom om växtarterna, som så påtagligt minskat de senaste femtio åren, är ett kunskapsbortfall att sörja över. Är det överhuvudtaget en förlust? Nej, så ser han det inte: ”Det finns subtilare och viktigare ting man kan lära sig om växterna än deras namn. Växtfysiologin säger rimligen mer än blotta namnet på hundra arter”

Jag, tror han har fel. Förlorar du tingens namn så förlorar du också kunskapen om dem, skriver Linné. Han tyckte om den sentensen som han hade lärt sig redan i skolan: Nomina si pereunt, perit et cognito rerum.

 Också intresset går förlorat. Inte ett enda skolbarn kan förmås intressera sig för växternas fysiologi om det inte går att hitta några fästpunkter i det gröna virrvarret. Inga vuxna skulle bry sig om en hotad arts vara eller inte vara om den inte hade ett namn, kunde framkallas i en inre bild och med glädje bli igenkänd ute i markerna.’

Idag var det igenkännandets glädje som fick mig att plocka dessa tre små buketter. Hade jag inte kunnat namnen eller känt till växterna sedan tidigare hade jag kanske inte lagt märke till dem.

Vad betyder L efter växtnamnet? Är det Linné som är ute och spökar?