Christopher Lloyd och Great Dixter.

Suckarna som slapp ur oss över allt det vackra som vi såg när vi steg ur bussen och gick innanför muren till Great Dixter måste hörts vida omkring. Christopher Lloyd är död sedan många år men huset och trädgården lever vidare i Great Dixter Charitable Trust.  

Detta var en av de första trädgårdarna vi såg på resan. En trädgård jag läst om och länge hoppats få se i verkligheten. Ibland har man för höga förväntningar men så var det inte vid det här trägårdsbesöket. Alla bilder jag sett i böcker och tidskrifter kunde inte mäta sig med verkligheten trots att trädgårdsmästaren varit frånvarande i ganska så många år. Själv förälskade jag mig, precis som Eva, 

i de vilda ängarna innanför de yttre murarna,

de yviga planteringarna i de olika rummen,

krukplanteringarna vid entrén till huset

och alla de vackra växtstöden i trä som stod längs gångarna och hindrade växterna från att välla ut för mycket över dem.

Av de två böckerna jag har av Christopher Lloyd är en på svenska, Trädgården i mitt hjärta, och den har han skrivit tillsammans med  Richard Bird. Det exemplar jag har utkom 1992.

I den har de ett kapitel om olika detaljer i trädgården och så här skriver de: 'Den gammaldags engelska trädgården är inte en lämplig plats för märkliga, uppseendeväckande inslag. Det väsentliga i denna  trädgård är den informella stilen, och traditionella inslag förstärker dess image som har mer lågmäld, anspråkslös och huvudsakligen rustik karaktär.'

Dit måste ju de vackra växtstöden räknas, anspråkslösa och rustika som de är. Hade vi haft en större resväska med oss hade jag fyllt den med så många växtstöd som möjlig och som fanns att köpa i butiken 

men nu hoppas jag att de gamla tjocka ekplankorna som står på landet till ingen nytta kan med makens hjälp omvandlas till liknande blomstöd. Ser redan nu framför mig hur fint pionernas tunga blommor skulle stöttas.

Återkommer med fler bilder från själva trädgården om ett litet tag.

Fortsatt skön sommar!