Och häcken får gärna vara kämpahög.

För lite mer än 13 år sedan, den 7 december 2008, skrev jag så här i mina trädgårdsanteckningar.

Planerna inför nästa år är inte så många men jag vill få till en bakgrund längs gränsen mot våra trevliga grannar åt öster. Riktigt hur den skall se ut vet jag inte men jag är inne på att hitta plåtremsor att fläta in i armeringsmattan.

Tillbaka till nuet.

'Min snygga häck' denna veckas tema i TrädgårdsFägring, är lätt att tolka på flera sätt men jag väljer att inte skriva om min stora 'rumpa' utan häckar 

av avenbok, idegran, vintergrön liguster, rostigt flätverk,

plank 

och skärmar. 

Att rama in och omge sig med insynsskydd för att skapa sitt eget lite hemliga och privata liv är något jag både förespråkar och själv vill göra. Varför dessa stora ödsliga gräsmattor eller stenläggningar finns, utan ens ett staket vid tomtgränsen och med fri sikt fram till både grill, pool och uteplats, kan jag inte förstå. Att inte ha något att gömma sig bakom, inte ens en buske, utan alla kan bara se rakt in. Varför så många tomtägare i vårt land inte vågar eller vill omge sig med häckar har jag ibland funderat över. Inte minst när det gäller villaområden där vi har grannar åt alla håll.  Att slippa se vad grannen har för sig, se hans eller hennes ogräs eller skräphörna, tycker jag borde uppväga den där tiden det tar att klippa häcken en gång om året eller vart 6-10 år 'cuprinola' eller olja ett plank. Men vi människor har olika prioriteringar, så är det. Inget fel i det bara vi har fördrag med varandra, kan lyssna, visa hänsyn fast vi tycker olika och ibland kanske också ändra oss.

Häckar och plank handlar för mig egentligen inte om att dölja något, även om jag är förtjust i hemligheter, utan om att låta trädgården bli precis som huset, ens egen helt personliga domän. En plats dit man bara kan komma genom att öppna en dörr, 

passera en öppning i en ganska så hög häck eller ett plank som inte bara ger insynsskydd utan också ramar in huset 

och ger en bakgrund åt de eventuella växter man har i trädgården. Det tog, trots mitt växtintresse, lång tid innan jag förstod hur viktig den där bakgrunden och inramningen är för en trädgård, om man nu vill ha en trädgård och inte bara en tomt. 

Fortsatt fin vecka!

Äntligen vinter!

Även vi här på Västkusten har återigen fått vinter. Det är några år sedan sist, hur många minns jag inte, som snön låg som ett mjukt täcke över trädgården.

Nu ligger den där i alla fall över vårblommorna som visade upp sig för drygt en vecka sedan och det enda som sticker upp ur snön förutom buskar, träd, visset gräs och det vintergröna är de rostiga trädgårdsprylarna vi har i trädgården. Just nu tar de stor plats men i april-maj har de 'gömt' sig igen.

Pelargonerna, de vild, de få jag har kvar, har kommit med nya ljusgröna blad och de gläder mig så fort jag ser dem, inte minst när solen skiner. Numera behövs det som tur är inte många för att den där glädjen skall infinna sig. När vintern är över skall de få ny jord och en plats i växthuset.

Här tränar jag på att bara ta dagarna som de kommer även om det ibland är mer än tråkigt och hoppas på att snart få det där vaccinet som ännu inte lyckats hitta hit trots alla försäkringar och löften. Men jag njuter av solen och vintern, stickar och lyssna på böcker.

Just nu lyssnar jag på Renegater av Klas Östergren och idag dök dessa ord upp.

'Vintern är en trädgårds bästa tid. Allt är dolt. Allt är möjligt. Inget att slita upp eller gräva ner. Det räcker med närvaro.'

Veckans tema i TrädgårdsFägring är 'att se bortom vintern' och det vill jag egentligen inte göra, dit kommer vi tids nog ändå, men när jag fick se stolarna maken kom hem med idag 

såg jag kommande vår och sommar framför mig utan att behöva känna dåligt samvete och med stolar att våga sitta på och inte kalla skulpturer på grund av all rost. De har blästrats, galvats och står nu utanför rumsfönstret och lyser innan vidare transport till landet. Den där ljusa silvergrå färgen kommer så småningom att mörkna till en mer mattgrå och jag behöver inte en enda gång till i mitt liv ens tänka på vare sig målning 

eller skylla på trädgårdsskulpturer.

Nog gäller det att ta vara på nuet och njuta. Inte minst nu när vi har en underbar vinter.

Fortsatt trevlig vecka!

Sista lördagen i januari 2021

och veckans tema i TrädgårdsFägring är - Längs minnenas allé.

Att ha en trädgård är det samma som att ha många minnen men så är det säkert för alla som har en hobby.

Minnen om resor

trädgårdar man besökt,

inspirerande och kunniga trädgårdsmänniskor som varit generösa med både sin kunskap och sina ovanliga och spännande växter. 

Själv föll jag under en trädgårdsresa till England 2009 för murbinkan, Erigeron karvinskianus. För många en gammal bekant men då för mig en helt ny växt.

Förälskade mig i sättet den klädde in murar

och trappor

men också att den var fin som marktäckare. Hade med mig hem ett par små plantor som jag planterade i trappan på landet. Visste då inte att den räknas som ettåring här hos oss utan såg framför mig massor med små rosavita blommor den kommande sommaren.

Tji fick jag, ingen planta överlevde och inga frösådder dök upp.

Letade sedan i flera år bland plantskolorna här på Västkusten utan att hitta murbinkan men så en dag, till min stora glädje, fick jag en planta av en trädgårdsvän. 

Den hamnade i en kruka som jag sedan dess förvarat frostfritt under vintrarna. Den har frösått sig bland stenplattorna och under senare år har fröplantorna överlevt våra milda vintrar. Såg riktigt många småplantor under senhösten och började då återigen drömma om inklädda trappor, men nu är den riktiga vintern här så den här drömmen är och förblir säkerligen bara en dröm.

Murbinkan vi har i kruka bara blommar och blommar hela somrarna och inte behöver den ansas heller. En helt perfekt växt att ha i en kruka om man vill ha något som blommar från tidig maj tills långt in på hösten.

Mina föräldrar finns inte i livet längre. Barndomshemmet är sedan ett par år tillbaka sålt och mycket av trädgården är bortgrävd. Tragiskt, men så är det ju, en trädgård dör oftast bort med sina odlare. De nya ägarna har andra prioriteringar och tankar men vad trösterikt det skulle vara om de gav den gamla trädgården minst ett år innan de tog till grävskopa och motorsåg. Ett par år innan huset såldes hade jag kameran med och det är jag idag väldigt glad över. 

Fler minnen hittar ni säkert på TrädgårdsFägring!

Här skiner solen och vi har fått en finfin vinter.

I vår, Då skall jag

- är veckan tema i TrädgårdsFägring  -  och då skall jag så luktärter

och resistenta tomater 

med fröer jag köpt från Cecilia Wingård och Runåbergs, men först i vecka 10 - 12. Sedan skall jag också dra upp plantor till både plockblommor och grönsaker i växthuset för stora plantor har betydligt större chans att klara sig mot snigelangrepp än de direktsådda små plantorna som annars dyker upp.

Innan dess skall jag sticka, njuta av att jag inget behöver göra i trädgården även om lusten dyker upp när solen skiner och precis som under många tidigare år lorta ner mina fingrar när jag går de där nästan dagliga rundorna runt huset för att se vad som dykt upp i rabatterna under natten. Oftast har det inte hänt något alls men det kan ju vara något på gång som inte syns så att undvika att pilla i jorden är stört omöjligt, i alla fall när marken inte är frusen. Att se en ensam etikett sticka upp där det skulle funnits en snödroppslök = 'pilla' runt lite extra, där kan ju ändå finnas något om jag har tur.

Vita namnetiketter är bland det fulaste jag kan se i en trädgård, påminner mig om en kyrkogård, men det är ju bara vad jag tycker. Egentligen tycker jag inte om etiketter över huvud taget i en privatträdgård, men visst behövs de om man vill komma ihåg både namn och plats på de växter man har.

Såg några sådana där vita 'lappar' i förrgår när jag tog en hastig tur runt huset för att inspektera och se vilka snödroppar som kommit upp. Några hade valt att ännu inte visa sig alls medan andra, t.ex de som blommar med dubbla blommor, hade tjocka härliga knoppar.

Under flera år har jag haft förmånen att genom en trädgårdsvän fått köpa sådana här etiketter. 

De är av kraftig plåt, har en ljus sida att skriva på och en mörkare som jag ristar namnet på. Sedan gäller det bara att vända etiketten med den mörka sidan framåt, trycka ner den riktigt djupt och då syns den nästan inte alls mot den mörka jorden. Att de finns där men inte syns är helt perfekt, men återigen är det ju bara vad jag tycker. Nu är det ett par år sedan jag hade möjlighet att köpa dessa etiketter så därför sticker det upp en och annan vit trots jag försöker gräva ner dem.

Fortsatt fin vinter!

Den där snålheten

har verkligen gett utdelning.

Fortfarande finns en del att skörda i grönsakslandet och i moraset på landet. Egentligen är det inget moras, i alla fall inte om jag läser synonymerna som dyker upp när jag söker på nätet men för mig har det länge gått under det namnet på grund av all oordning som rått där.

I våras när jag städade kylskåpet hittade jag 4 små kvarglömda torra jordärtskocksknölar. Synd att slänga tyckte min man och grävde ner dem, precis om med allt annat som är synd att slänga, i 'moraset'. Vad det är för namnsort vet vi inte men de är inköpta på ICA eller Willys.

De växte snabbt och blommade fint.

Av de där 4 torra knölarna har vi nu skördat nästan 10 kg jordärtskockor. Min man grävde upp de sista i går och kom hem med 3,5 kg.

Att det bara kan bli 10 kg av 4 små torra knölar är svårt att förstå. Vilken växtkraft!

I dag blev det jordärtskockssoppa till middag, riktigt gott!

När allt blir som vanligt igen

är veckans tema i TrädgårdsFägring och det första jag tänkte på när jag läste det hade inte alls med trädgård att göra utan Covid 19.  Ser verkligen fram mot att slippa hålla mig undan, kunna låta bli att handla så mycket som möjligt på nätet och få träffa både barn, barnbarn och goda vänner utan restriktioner.

Att hålla sig undan är en uppmaningen vi i stort sett följt sedan tidig vår 2020 även om vi har firat både barnens och barnbarnens födelsedagar ute. 

Vi har cyklat, 

vandrat 

och bara haft lite, lite fester tillsammans med goda vänner, men då varit noga med avstånden. 

Nu hoppas jag på att vi snart kan slå klackarna i taket och återigen festa, fira och kramas när den här smittan är under kontroll med hjälp av vaccin. 

Tid är en färskvara, nu är nu, så begreppet 'som vanligt' tycker jag egentligen inte finns för ingen dag är den andra lik. Här längtar jag efter att få träffa både familj och gamla vänner, göra nya bekantskaper, besöka loppisar, uppleva för mig nya trädgårdar och på en växtmarknad falla för någon kinkig men vacker växt som troligen inte överlever ens första vintern i vår trädgård.

Under många år provade jag att så olika sorters sockerärter men numera sår jag bara den gamla beprövade sorten 'Norli' istället för t.ex en med brunlila baljor som jag inte ens minns namnet på, trots att den var vackrare. Att jag gör så beror enbart på att jag nu vet att 'Norli' ger godare ärtbaljor än de där brunlila som i mitt tycke var smaklösa och träiga, men det finns fortfarande många fler sorter att testodla om lusten infinner sig, så nog kan någon sockerärt som är godare än 'Norli' dyka upp. Det gäller bara för mig att trots den här erfarenhet våga välja något nytt och oprövat. Enligt Johnny Andreasson i boken Runåbergs fröer kan inga sockerärter mäta sig med 'Engelsk Sabel'. Kanske något att våga sig på? Visst är det bra med tips!

Läste i en bok för bara någon vecka sedan, vilken minns jag inte just nu, att ju äldre vi blir desto mer enkelriktat blir vårt tänkande eftersom tankarna selekterar och väljer sånt vi tidigare valt och är bekväma med och därför förstärks ofta våra gamla tankar istället för att vi tar till oss nya. Några förändringar blir det då sällan eller aldrig. Vi bara hamrar vidare på samma spik.

Vill gärna att livet skall vara en blandning av både gammalt och nytt hamrande men trots det händer det ganska ofta nu för tiden att jag undrar vad det är som katten, den vi inte har, släpat in när jag läser eller ser nyheterna och då undrar vart både erfarenheten, sansen och balansen tagit vägen för jag ser den inte längre.

Snön är borta här hos oss, den försvann idag i regnet och julrosornas knoppar och snödropparna stäcker återigen på sig. Är så glad över att ha en trädgård, även om det är en lite en, inte minst i dessa tider, men börjar ändå så smått drömma om en ny snödroppsresa 2022. 

Kanske kan vi då återigen få träffa Sir Henry Elwes, vars farfars far Henry John Elwes 1874 fann en högväxt och storblommig snödroppe under sin resa i Turkiet. En snödroppe som fått namnet Galanthus elwesii och som nu växer i mängder på familjegodset Colesbourne Garden.

Kanske beror mina tankar på att jag på grund av ålder är enkelriktad eller så är det den där j..la katten som bara ställer till det?

Länkar till TrädgårdsFägring och önskar

fortsatt fin vinter!

Alltid i min trädgård

Många växter 

så som t.ex svavelpioner och presidentsippor blommar ofta över så fort man vänder ryggen till 

och en del magnoliablommor fryser bort om bara +/- 0° dyker upp på termometern. Alla underbart vackra så klart men har man som vi en liten, liten, trädgård blir det med åren andra kriterier som gäller, fast när jag tänker efter finns det ändå lite plats över för några av de där kinkiga.

Veckans tema i TrädgårdsFägring den här veckan är Alltid i min trädgård och här kommer nu några av mina numera alltid, men det har tagit många år för mig att inse det.

Chamaecýparis lawsoniana 'Imbricata Pendula' ( 2004, Lindhult) 

Ett nu ganska så högt 'litet' träd i vår lilla trädgård, ca 5-6 m. Ett träd som inte gör särskilt mycket väsen av sig under sommarhalvåret för då syns det knappt mot den gröna bakgrunden. Det är först när vintern kommer som det har sin storhetstid, när det mesta i rabatterna vissnat bort, är brungrått eller vitt av snö, tycker jag. Då står det helt plötsligt bara där i trädgården med sina smala, smala, gröna hängande grenar. Så ovanligt och udda att t o m ett par barnbarn på bara ca 10 år undrade vad det var för träd. Dess grenar från början så tunna att de flesta nu när vi inte kan binda upp stammen längre,  finns på norrsidan trädet eftersom vinden oftast kommer från väster där vi bor.  

Viburnum (1985 Henrikssons Ödsmål) Att det är ett kejsarolvon går inte att ta miste på även om vi när de köptes bara fick namnet doftolvon, Viburum. Det blommar på bar kvist, eller nästan i alla fall, från tidig höst, tar en paus om vi får riktig vinter med många minusgrader, men återkommer med blommor när väl vintern är över och våren närmar sig igen. En väldoftande buske eller litet träd med vackra stammar. Ett träd som en gång i tiden bara Kejsaren av Kina fick ha i sin trädgård, om jag minns rätt.

Stewartia pseudocamellia (2006 Nisses Växter) En skenkamelia som hos oss växt dåligt, eller skall jag kalla det långsamt, mer än långsamt trots stoleken från början. Oavsett tillväxten har det börjat få en vacker stam. Här har det trots allt blommat flera gånger. Varför trädet kanske inte vill ta fart här hos oss fick jag tips om för några veckor sedan när en trädgårdsamatörsvän ringde mig och vi började prata trädgård och växter. Att ha trädgårdsvänner att prata erfarenheter och trädgård med ger oftast betydligt mer kunskap än vad man kan tro. När våren är här igen skall jag förse det där tjuriga trädet med massor av vatten redan i april-maj oavsett torka eller inte.

För 40 år sedan ville vi inte alls ha några vintergröna växter i vår trädgård. Granntomternas tallar och tujor avskräckte. 

Som ni kanske har sett på en del foton från trädgården så har vi ändrat uppfattning när det gäller en del vintergrönt och det är jag glad över.

Det kommer också att så länge jag finns med här i trädgården även växa blåsippor, 

luktvioler och snödroppar så klart.

Här började några av snödropparna visa upp sina vita knoppar redan i slutet av december så nu återstår det bara att leva i nuet för att dag för dag se vad som dyker upp både i krukor och rabatter.

I går fick jag hem ett nytt men ändå gammalt exemplar av boken Ett år med min trädgård av Karel Capek. Den tidigare hade började tappa så många blad att den inte längre kändes som någon bok.

Under rubriken Januari står det på sidan 15

" När nu även folk, som detta annars inte alls angår, har så många orsaker att beklaga sig över vädret, hur skall det då inte vara med trädgårdsodlaren! Faller det för lite snö, klagar han med full rätt, att det inte räcker på långt när, faller det mycket snö, yppar han allvarliga farhågor för att det kommer att skada hans barrträd och rhododendron. Finns det ingen snö alls, så jämrar han sig över den ödeläggande barfrosten, blir det tö, svär han över dessa fördömda vindar, som kommer med tövädret och har den skamliga vanan att sprida hans granris och täckhalm över trädgården och kanske till och med  - jäkla blåst - fördärva något litet träd. "

Mitt nästan största intresse här i livet är odling och trädgård. Hur cyklister, golf och fotbollsspelare reagerar på vädret vet jag inte men nog tycker jag det ligger en hel del i Karel Capeks beskrivning av oss 'trädgårdsodlare'. När blir vi egentligen nöjda och njuter av allt det vackra vi har omkring oss?

" Men så är det, oss trädgårdsmän är det ingen som bryr sig om, och ingen frågar oss, hur det borde vara. Därför ser världen ut, som den gör."

Hoppas ni njuter ändå trots att världen ser ut som den gör!