Mer än självsäkert och utan någon som helst tanke på omgivningen,

tar jättedaggkåpan, Alchemilla mollis, plats i trädgården. Lite underligt kan jag tycka ibland för nog är de gulgröna små blommorna väldigt oansenliga. Det verkar nästan som om växten känner på sig att den på grund av det harmonierar och passar tillsammans med nästan allt annat i trädgården och därför skaffar sig lite divalater. 

Den inte bara växer till snabbt utan frösår sig rikligt och enligt Christopher Lloyd har fröplantorna förmågan att placera sig på precis rätt ställen, platser där det är besvärligt att själv plantera dem.

1999 valdes den av Perennagruppen till årets perenn. Ursprungligen kommer den från Karpaterna–Kaukasus och är mycket långlivad där den trivs. 'Det blir kanske inte kärlek vid första ögonkastet, när man ser jättedaggkåpa som liten planta i plantskolan. Den tillhör inte de allra pråligaste av trädgårdens växter, men är avgjort en av de mest användbara och pålitliga. Ger man den bara en chans, inser man snart dess verkliga värde och jättedaggkåpa blir så småningom en trofast vän, man inte vill vara förutan.' (Perennagruppens motivering)

I trädgården hos oss finns inte bara Alchemilla mollis utan också Alchemilla erythropoda, den rödskaftiga daggkåpan som vare sig breder ut sig lika mycket som jättedaggkåpan, blir lika hög eller frösår sig lika rikligt

och som jag tror Alchemilla alpina, fjällkåpan men det kan också vara Alchemilla conjuncta, alpkåpan för enligt etiketterna finns båda i trädgården sedan mer än tio år tillbaka.  Efter helgens besök av kunniga trädgårdsamatörer är det numera väldigt lätt att börja ifrågasätta namnen som stod på etiketterna när växterna köptes.

Vacker är den lilla låga kåpan med sina silvriga bladkanter och bladundersidor oavsett om namnet är alpina eller conjuncta och den klarar sig fint hela året som marktäckare i de stora krukorna jag har ute, men nog hade det varit roligt att veta det rätta namnet.

I boken Blomstervandringar skriver Harriet Hjort att daggkåpan är den jungfruligaste av örter. 'Dess droppar, som ligger som ett glittrande bräm i det nioflikiga bladets kanter och som en enda stor klar droppe i dess mitt, är inte dagg utan växtens egen fuktighet, som den dragit ur jord och luft och samlat som förråd i blad och stjälk'.

Även om jag är väldigt förtjust i daggkåporna så tar jag bort blomställningarna när de blommat över och ibland när jag varit sent ute med sekatören tar jag fram gasolbrännaren för att bli av med alla småplantor som placerar sig mellan skifferplattorna men Margery Fish hon lär ha sagt: 'Jag bryr mig inte om hur många självsådda plantor jag hittar i min trädgård, för de är alla välkomna.'

Trots att jag tycker mycket om den gulgröna färgen som jättedaggkåpans blommor har kan jag inte riktigt hålla med. 

Ibland kan det bli för mycket av det goda.

Det har varit en händelserik helg

som bara handlat om trädgård.
Trötta är vi efter långa dagar och sena kvällar men roligt har vi haft. Den största behållningen har, när vi nu ser tillbaka, varit alla glada och positiva människor vi fått möta.
En stor ros till alla er. En 'Charles Austin'.

I lördags när vi hade besökare här fick jag några 'nya' växter i trädgården. Trädgårdsamatörer är kunnigt folk. Hostan jag köpt som 'Praying Hands' fick nytt namn. Nu heter den 'Hands Up'.

Enligt Karel Capek i boken Ett år i min trädgård har vi trädgårdsodlare en svaghet för namn. 'En blomma utan namn är, för att tala med Platon, en blomma utan metafysisk idé; den har, kort sagt, icke denna riktiga, fullgiltiga realitet. En namnlös blomma är ett ogräs. En blomma med latinskt namn är liksom upphöjd till en viss fackvärdighet. Växer det upp en brännässla på en av edra rabatter, så förser ni den bara med namnsticka: Urtica dioica, och börjar strax respektera den.' 

Det är kanske så vi skall göra istället för att ligga på knä eller gå med rumpan i vädret och rensa ogräs?

Här har vi härjat runt i flera veckor.

Helgen som kommer anordnar Bohuslän-Dalslandskretsen inom STA Riksmötet 2016 och vi skall vara med och visa vår lilla trädgård.

In i det sista har vi hållit på ute och ibland har det allt hänt att vi frågat oss varför, men trots allt, roligt har det varit. 

Önskar just nu att jag kunde komma ihåg vad det är som fångar min uppmärksamhet när jag själv gör trädgårdsbesök. Det jag kommer på är själva känslan jag får när jag stiger in i en trädgård jag aldrig besökt tidigare men också växtvalet. Det är fortfarande spännande att stöta på nya växter även om den biten har mattats av under senare år och fått mindre betydelse, i alla fall lite mindre, för trädgården är fullplanterad.

Är det någon av alla dem som kommer på besök som kommer att se att det mesta ogräset är borta mellan stenplattorna i gångarna, att buxbomsklot och ligusterhäck är nyklippta, att päronträdet, det där som bara har den svängda grenen kvar, inte har några långa årsskott, att skenkamelian fått torra brunkantade blad i torkan, att en del av pelargonerna i växthuset är planterade i gamla Ekebykrukor, att altangolvet och piprankans spalje är lagade eller att det fortfarande finns lite ogräs kvar här och där i rabatterna?

Till och med garageporten har under veckan som gått blivit lagad. Den som maken, när han backade med kärran lastad med långa järn till sonens altanräcke, lyckades göra hål på. Ett hål som gick rätt igenom. Hade vi inte fått vara med och visa vår trädgård hade säkert inte garageporten blivit varken lagad eller nymålad.

Hjärtligt välkomna alla ni som kommer hit med bussarna under den kommande helgen!

Rosa skyar......

Skuggbräckan, Saxifraga umbrosa, både den med gröna rosetter och den med variegerade är perfekt att ha där inget annat vill växa i trädgården

men också i krukor eller för att täcka in jorden eller mjuka till det bland stenkanterna. 

I alla fall om man som jag vare sig tycker om naken jord eller täckbark.

Här klär den in foten på kompostbehållarna, De där fula i plast.

Den lille kottesamlaren av Wenche Skjondal fick jag av mina bloggvänner 2011 och fortfarande sommar som vinter (nästan) står den under Thuja occidentalis 'Brobeck's Tower'. Just nu bland blommande skuggbräcka.

Skuggbräckan blommar med små rosa blommor som blir till en svävande sky över bladrosetterna. Ibland blir det för mycket av det goda men då är blomstjälkarna lätta att bara bryta av med ibland är just det där lågt svävande rosa molnet själva pricken över i:et.

Här är de variegerade rosetterna tillsammans med Hosta 'Jaz'. En hosta jag köpte från Fransens för 7 år sedan och som det först nu börjar bli lite storlek på.

Just nu blommar skuggbräckan som allra finast men här och var har den trots det blivit av med sina blomstjälkar. 

Enkla, rent vita blommor

med grönaktigt center, Paeona 'White Innocence'.

En hybrid mellan P. emodi och P. lactiflora från 1947.

Den har länge stått på önskelistan. I höstas grävde jag bort ett flertal, i alla fall två, dagliljor för att ge plats åt den. Enligt Pionisten - Svenska Pionsällskapet är 'White Innocence' platskrävande. 

Någon gång under oktober förra året planterades den och nu blommar den med fem blommor. Hoppas jag har tur med den här plantan. Vill gärna att den kommer att trivas och att den återkommer med blommor både nästa, nästnästa och massor med följande år. Ett flertal andra pioner har här i trädgården bara tvinat bort och dött. Kanske har de med åren hamnat för djupt eller så har de haft för mycket konkurrens i rabatten. Jag inbillar mig både lätt och ofta att jag har plats för alla de växter jag tycker om på vår lilla plätt men det är inte alltid att växterna håller med mig.

2006 skrev Ulf E följande på Allt om Trädgårds Forum om 'White Innocence'.

'Det är svårt att utse favoriter, men 'White Innocence' är absolut bland det finaste jag kan tänka mig i pionväg. De enkla blommorna har kronblad i renaste vitt, lite vattrade. Ståndarna är ombildade till korta fjällika staminoider och hela blomman påminner om en magnolia.'

'White Innocence' sägs dofta som vattenmelon men jag har ännu inte stuckit näsan i den, så jag vet inte. I dag skall jag under dagen ta en paus mellan buxbom och häckklippning och sniffa på de utslagna blommorna.

PS!

Buxbomen är klippt och jag har hunnit sticka näsan i pionen ett flertal gången. Någon doft av vattenmelon känner jag inte men den luktar gott, riktigt gott.

Krukor ... tomater.. och lite annat.

Jag tycker om att krukodla. Själva krukorna ger en extra dimension till trädgården tycker jag, i alla fall om de (krukorna) är fina. Men nog kräver de sin passning oavsett hur de ser ut.

Pelargonernas antal har jag lustigt nog lyckats minska på ett eller annat vis. Ibland tycker jag det är bra att växter bara dör så jag själv slipper fatta beslut och leka bödel.

Även andra krukor i trädgården, krukor med perenner, har jag också lyckats göra mig av med men tomaterna, dessa tomatplantor....

Tomater bestämde jag mig för att sluta odla förra säsongen när plantorna angreps av vita flygare i växthuset och när jag upplevde att planteringsjorden (påsjorden) kostade åtskilliga kilo mogna närodlade tomater. Härligt tyckte jag då att det i fortsättningen skulle bli att bara köpa färdigt och slippa allt 'besvär' med både frösådd och sedan passning med vatten hela sommaren.

Under senhösten förra året, när jag hunnit glömma både påsjord och vita flygare fick jag återigen smaka på egenodlade tomater. 

Kerstins gula plommon

Marthas röda - Piennolotyp

Kerstins minikörsbär

Goda tomater som var lätta att ta frön från. Det var bara att bita i tomaten, spotta ut innankråmet i ett hushållspapper och vips hade jag många, många tomatfröer. Sedan var det enkelt att låta papperet torka och mer eller mindre glömma bort det tills efter sportlovet i februari.

Även om man som jag bara har plats för ett par plantor av varje frösort är det inte lätt att rensa bort eller slänga små tomatplantor. Har gett bort de flesta men har ändå fler krukor med tomatplantor än någonsin tidigare trots att jag även grävt ner en del av plantorna i grönsakslandet.

Skall alla dessa krukor vara orsak till att jag måste tillbringa sommaren hemomkring eller skall jag göra ett ordentligt uppror mot allt vad krukodling heter?

Ja, om jag skall ta det steget återstår att se... än har sommaren bara börjat.... och det luktar så gott när jag drar handen genom tomatplantornas blad.