Detaljerna som gjorde helheten

är veckans tema i TrädgårdsFägring och detta är mitt bidrag.

Att ha blicken, seendet och det där som gör att man kan se i stort, se bortom det som är trendigt när det gäller trädgård och inredning och både kan se tillbaka och in i framtiden är, tycker jag, grunden för det mesta när det gäller både hem, odlande, trädgård och själva livet. Att inte ha den där kortsiktiga blicken som enbart ser vad alla andra vill att man just nu skall se, inte minst butiker och s.k trendsättare, är få förunnat. Direkt när jag läste veckans tema kände jag för att lyfta fram några personer som jag tycker gjort stort både avtryck och intryck när det gäller detaljer och helheter under 19 och 2000-talet.

Emma Lundberg, 

hon hämtade inspiration från sin barndoms skånska trädgårdar och från den engelska Arts and Crafts-rörelsens trädgårdskonst. I sin trädgård förenade hon konstnärens form med trädgårdsmästarens hantverk. Carl Lundberg, hennes man, reste mycket i tjänsten som säljare av NK:s möbler så hon var (blev) den som tillsammans med barnen satte sin prägel på trädgården. Hon var en kvinna som under 1900-talets början hämtade många idéer från bl.a Ellen Key och William Morris.
Hittade denna sida på nätet och jag kan inte låta bli att visa den. http://www.tradgardsvagen.nu/2017/03/10/blommig-fredag-tradgardsminne/

Estrid Ericson, 'för henne som Svenskt Tenns grundare handlade det goda livet inte bara om lyx och exklusivitet, utan lika mycket om eftertänksamhet och utsökthet. Oförskräckt blandade hon högt med lågt och gammalt med nytt.' lånat från https://www.svenskttenn.se/sv/magasin/estrid-ericson-stilsakra-start/

Visst, Firma Svenskt Tenn står för dyr exklusivitet, men seendet och den där blicken in i framtiden finns där oavsett priserna eller är det så att den där blicken finns där på grund av just dem?

Det finns i alla fall inga likhetstecken mellan dyrbart och utsökt. Det där vackra hittar vi gratis i naturen nästan varje dag och ibland på loppis, om vi har tur.

Göteborgs Botaniska Trädgård  https://www.botaniska.se/besok-oss/program/lokar--knolar/

Göteborgs  Botaniska Trädgård har under många år specialiserat sig på att odla lök- och knölväxter som samlats in från alla världsdelar. Idag finns där en mycket stor och värdefull samling som ständigt växer tack vare fröbyten och nya insamlingsresor.

Under våren kan du se delar av den här samlingen i Lökträdgården och Klippträdgården. Annars befinner sig stora delar av den bakom kulisserna.

Göteborgs Botaniska Trädgård bjuder året runt på vackra både detaljer och helheter.

Hannu Sarenström, 

en man som utan större trädgårdskunskap från början, skaffade sig den och lyckades förföra många av oss trädgårdsnördar med både mat och trädgårdsinredning. Är så glad att jag för några år sedan tillsammans med goda vänner besökte Kinnekulle och lagade mat 

och inte minst i böckerna

Sommarkalas

och Vårkänning. 

Hildasholm, är läkaren och författaren Axel Munthes bröllopsgåva till sin fru Hilda Pennington Mellor. 

Huset byggdes 1910 i Leksand och där finns fortfarande inredningen från familjens liv i huset bevarad. Alla rum i trädgården är symmetriska i sin grundform, men sinsemellan mycket olika och inom sina ramar ganska fritt planterade. 

Man hittar inga exklusiva växter utan samma anspråkslösa och vardagliga blommor som vid andra hus i trakten:  så som höstrudbeckia, luktpion, riddarsporre, fingerborgsblomma, daglilja och kirskål i massor. 

Föll extra mycket för hur trädgårdsmästarna på Hildasholm införlivat kirskålen i trädgården istället för att försöka rensa bort den.

Karin Larsson, Karins kreativa förmåga och personliga stilkänsla är också en mycket viktig del i Carl Larssons konstnärskap. 

Den djärva inredningen, de moderna textilierna, de rustika möblerna – som hon själv ofta designade. Man kan säga att hennes och Carls konstnärskap levde i stark symbios – hon skapade hemmet som han avbildade. Tillsammans skapade de motiven och stilen som har kommit att prägla bilden av Sverige under 1900-talet och som älskats och fortfarande älskas världen över.

Lisbet och Gocken Jobs var systrar och konstnärer med keramik och textil som verksamhetsområde. Deras sätt att teckna blommor är mycket likartat och det kan vara svårt att skilja deras arbeten från varandra. 

Inspirationen till systrarnas yrkesval kom bland annat från modern Elisabet Wisén-Jobs, som broderade blommor med silke och ull direkt på linne. 

Lisbet och Gocken utbildade sig till keramiker på Tekniska skolan i Stockholm och kom sedan att följas åt under hela sin konstnärliga gärning. De arbetade sida vid sida i samma ateljé som två självständiga konstnärer. Deras verk ligger ibland varandra så nära formmässigt att de kan vara svåra att skiljas åt också för ett tränat öga.

Signe Persson Melin och Ulla Molin arbetade under många år tillsammans och hade en långvarig vänskap som sträckte sig över nära fem decennier, fram tills dess att Ulla avled 1997, 87 år gammal. En vänskap man kan se spår av både i Ulla Molins bok Leva med Trädgård och Signe Persson Melins vackra krukor i keramik och återvunnen sandgjuten aluminium för Byarums Bruk. Gråsippa har blivit en riktig klassiker. 

Signe Persson Melin berättar : – Vi lärde känna varandra när Ulla bodde i Stockholm och var chefredaktör för tidskriften Hem i Sverige. Någon gång i mitten av 1950-talet skickade hon en journalist till Malmö för att intervjua mig och skriva en artikel till tidskriften. När hon läste artikeln blev hon nyfiken på mitt arbete och åkte ned för att träffa mig och få lära sig mer om min formgivning. Se bild ovan, till höger.

Ulla Molin vars trädgård i Höganäs blev byggnadsminnesförklarad 2010 (en av totalt tre privata trädgårdar i Sverige). 

"Att sudda ut gränserna mellan ute och inne, marktäckande växter, rumsskapande i trädgården, formklippta växter samt funktion och estetik var ledande i hennes filosofi"  var några av motiv för byggnadsminnesförklaringen. 

Ulla Molins trädgård har synnerligen höga kulturhistoriska värden kopplade till: att den berättar om det sena 1900-talets trädgårdar och om Ulla Molin, som en stilbildare inom svensk trädgårdskonst. Den välbevarade karaktären där den ursprungliga utformningen med en trädgård indelad i olika rum och det genomtänkta växtmaterialet har behållits och att den speglar ett intresse-och verksamhetsområde där yrkeskvinnor kom att ta en ny roll vid mitten av 1900-talet.

Tage Andersens Gunillaberg 

är som att kliva in i en ny värld. Ur den täta småländska skogen uppenbarar sig öppna fält med både får, kvigor och tjurar. Fält som ramas in av vackra, ibland flätade gärdesgårdar, ståtliga rödmålade karolinerhus 

och blomsterinstallationer i alla tänkbara färger och former. 

Överallt i den stora naturträdgården finns inkastade skulpturer och utemöbler, vissa jättelika och andra små och välsnidade. Det är just kombinationen av gammalt, nött och ibland nytt som utgör charmen med Gunillaberg, tycker jag.

En del av information har jag kopierat från nätet men personvalen är helt mina egna.

http://gladjekallan.blogspot.com/2012/02/resonansaktenskap-har-en-viss-likhet.html

Har nu insett att jag glömt bort många av de stora, inte minst Karin Berglund, en av mina stora, stora favoriter. Här kommer så här i efterhand några bilder från böcker hon skrivit. 

Fortsatt trevlig helg!

I mina drömmars trädgård

finns numera mycket som ger form och struktur, sådant jag en gång när jag blev trädgårdsintresserad inte ens visste fanns. 

En drömmarnas trädgård skall man kunna 'stiga in i' och då är ju häckar av olika slag ett måste. Höga, gärna vintergröna häckar som ger bakgrund, ramar in och stänger ute grannskapet. Inte handlar det om att eliminera eventuell nyfikenhet utan enbart om att själv få en möjlighet att stiga in i den där drömda trädgården.

I mina drömmarnas trädgård har inga rosor 

vare sig svartfläcksjuka eller rosrost och 

inga klematisbladsteklar, liljebaggar eller mördarsniglar finns heller. 

Redan under februari i år hade sniglarna ätit upp många av snödropparnas kalkblad, blåsippornas kronblad och knoppar här i verklighetens trädgården.   

Inte heller finns där i drömmarnas trädgård någon eller något som gör stora hål i t.ex hostabladen 

och i den trädgårdens stenfogar växer naturligtvis bara vackra önskvärda fröplantor. Sådana som lyckats välja ut sin alldeles egna, helt perfekta plats att växa på och absolut inte en massa småplantor från fröställningar som jag av någon konstig anledning missat att klippa bort. 

Drömträdgården skiftar i utseende och innehåll beroende på vilka trädgårdar jag besökt och

den inspiration jag då fått. 

Väl hemma igen vill jag förändra, gärna minimera och ibland skapa nytt, men orken tryter ofta numera.

När, tänker jag ibland, skall jag sluta drömma och börja vara nöjd med det jag har omkring mig?  Måste det till något nytt för att den där härligt euforiska trädgårdskänslan skall infinna sig? Nej inte, det räcker just nu egentligen bara med att ta en titt på alla underbara blåsippor under häcken mot söder 

eller julrosorna som blommar för fullt, men var går den där gränsen, den mellan trädgårdsdröm och verklighet? Får man någonsin stiga in i alla sina drömmars trädgård? Nej, i alla fall inte jag, men jag njuter ändå när jag som i dag kan vara ute och trädgårdera i den trädgård jag har trots alla de där drömmarna som ändå finns och säkert alltid kommer att finnas så länge jag kan kalla trädgården vi har för min. 
För 40 år sedan, när vi byggde vårt hus, fanns inga pengar till att köpa hjälp med planering av den här platta åkermarkstomten vi har. Med den erfarenhet jag har idag skulle jag frågat banken om att få låna lite till för att kunna köpa den där hjälpen och framför allt kunskapen om hur man planerar sin trädgård. Vad som var och fortfarande är det viktigaste att tänka på när det gäller trädgårdsplanering hade vi då ingen aning om och den kunskapen då hade jag idag haft stor glädje av. Men så är det ju med all kunskap, den är alltid till glädje när man väl har den.

Mellan dröm och verklighet är veckans temat i TrädgårdsFägring och detta är mitt bidrag på temat.

Trevlig helg och ha det så gott det bara går!

Nördigt kanske, men väldigt roligt

inte minst i februari, mars när det mesta i trädgården fortfarande sover sin vintersömn. Att då se blommande snödroppar och kunna plocka in små väldoftade buketter blir lätt ett måste om man som jag tycker om allt det där med trädgård.  

Har planterat årets nyinköpta snödroppslökar idag, de jag hade med hem från Storbritannien i februari 

och återigen inventerat snödropparna som redan finns här i trädgården. Hittar tyvärr inte alla lökar jag vill men ändå några fler än för ett par veckor sedan. 2018 missade jag att skriva in både inköp och var i trädgården dessa planterades så nu är varken snödropparna eller etiketterna lätta att finna. Själva snödropparna försvinner in i mängden 'om man inte har rätt glasögon på' och etiketterna, de vita som följer med lökarna, tycker jag är så fula att jag oftast gräver ner dem när jag planterar. Tyvärr har de ändå en tendens till att försvinna så tacka vet jag de stadiga, på ena sidan brunfärgade, etiketterna från TAG. De har i alla fall nästan jordens färg på ena sidan och kan tryckas långt ner i marken.

Idag hittade jag två lökar med ljust gröna blad och en enda blomma som stod lite för sig själva och skiljde sig från mängden. Mer behövs inte innan jag börjar leta i listan bland rödfärgade namn. Rödfärgat = markerat som död. Till höger i vasen står den där blomman som så gott som blommat över. Den med ett nästan helt perfekt hjärtmärke. Nog borde den heta något mer än bara Galanthus elwesii, Galanthus plicatus eller Galanthus woronowii. Att det inte är en plicatus vet jag, det är lätt att se, men, men ...

Jag tycker mycket om snödroppar och får numera kanske kalla mig galantofil, men samlare är jag inte, bara en som älskar snödroppar och mycket annat också.

Länkar till TrädgårdsFägring.

Ha det gott!

Blåsippstider

Har ni sett att vinden är blå?
Det är blåsippeblåst över slänten
skrev Moa Martinson i torpet i Sörmland.

Från Tomas Tranströmer kom som ett "svar":
Det brinner och svävar, ja just svävar, och det beror på färgen.
Den där ivriga violettblå färgen väger numera ingenting.

Ur Blommorna är jordens ögon av Stefan Casta

Men inte är vinden bara blå, 

den skimrar nu också i vitt 

och olika nyanser av rosa. 

Vilken underbar tid vi ändå har framför oss, i alla fall när det gäller naturen och jag är så glad över att ha nära till skogen och en trädgård att tillbringa dagarna i.

Länkar till TrädgårdsFägring.

När ord är överflödiga

är temat i TrädgårdsFägring den här veckan.

Förra fredagen fick de vinterbleka, nästan vita, växterna flytta från källaren och till växthuset. Säkert en månad tidigare än förra våren. Pelargoner och lite annat fick en omplantering innan de hamnade i glashuset under fiberduk och med värme nattetid, men de stora, stora krukorna med agapanthus och den rosablommande Fuchsia magellanica försökte jag bara vattna upp innan de fick flytta in men jorden i krukorna var så kruttorr att det mesta av vattnet snabbt rann bort. Blir det bara lite varmare och uppehåll så det är skönt att vara ute skall jag sätta de fortfarande torra krukorna i stora kärl, vattna och låta växterna suga upp vattnet de så väl behöver just nu efter den väldigt torra förvaringen på golvet i matkällaren.

Det var min make som i fredags bar ut alla krukorna och när han frågade var jag skulle ha växten med de små bleka prästkrageliknande blommorna någonstans blev jag lite undrande. 

Vad kunde det vara som lyckats blomma i källarens mörker? Det var murbinkan, Erigeron karvinskianus, som stod där i den torra krukan och blommade för fullt och blommorna var precis lika vitbleka som bladverket. 

Så är såg den ut idag. Efter en vecka under fiberduken har den börjat få lite grönare blad och blommorna en gul mittknapp.

Murbinkan är min verkliga favorit när det gäller växter att ha i krukor. Den bara blommar och blommar hela sommaren och inte behöver jag plocka bort något överblommat men att den skulle  blomma i en kall, mörk och torr vinterförvaring var en överraskning, en glad sådan.

När jag i slutet av förra veckan städade lite i trädgården såg jag fröplantor av den som klarat vintern ute och som stod gröna och fina i stenplattornas fogar. Får vi ingen sträng frost under resten av mars kommer vi nog att ha murbinka lite varstans här i trädgården. Till stor glädje för mig som försökt plantera in den i både trappor och mellan stenplattorna i gångarna, men hittills misslyckats. Men den här glädjen är ju dubbelbottnad för varför lyckas plantorna överleva nu när de aldrig gjort det tidigare?

Även agapanthusens blad har blivit grönare, i alla fall lite, och jag kommer fortsätta täcka dem med fiberduk så att solen inte kan bränna dem, för någon gång skall den väl åter visa sig. 

Trevlig helg!