Grand Final

för detta årets vårsäsong av Blommig Fredag är det idag och Grand Final är också temat just denna fredag.

Mycket av vårblomningen i trädgården har jag redan tagit adjö av. Nunneörten, scillan med stor ogräsvarning för, snödropparna och de botaniska tulpanerna har jag rensat bort blad och frökapslar från under veckan som gått. Nu ligger både blasten och fröhusen utspridda på gräset på landet. Hoppas fröna har både förmåga och ork att gro mellan jordreva, maskros och lite gräs. I mina drömmar finns där en äng, en våräng med lökväxter som blommar innan gräset tar över. Men lökväxter tar oftast väldigt lång tid på sig från frö till blomma. Den som lever får se men drömmen finns där.

De grönvita tulpanerna tillsammans med vitblommande löjtnantshjärtan är fortfarande fina

och det är ormbunken och bergvallmon också.

I flera år har jag funderat på en pergola längs gången åt väster men inte kunnat bestämma mig. Tycker man som jag om både växter och trädgårdsprylar kan det lätt bli för mycket.

I höstas grävde jag bort dagliljor för att ge plats åt två nya Austinrosor. Nu har rosorna, tack vare Marie min sonhustru, fått klätterstöd ifall de vill sträva uppåt såsom 'Charles Austin' och det känns riktigt bra. Skulle jag mot förmodan ändra mig är både rosorna och pergolabågarna lätta att ta bort.

Vårt lilla snödroppsträd blommar för fullt fast det inte är särskilt stort. Under ett antal år har det mer eller mindre bara stått där och stampat vid sidan av plommonträdet. Hoppas nu när det förhoppningsvis etablerat sig växer till lite snabbare för plommonträdet lever på övertid.

Tulpanerna har också snart gjort sitt för den här säsongen. De flesta lökarna orkar inte komma tillbaka och blomma nästa vår men i slutet av oktober säljs tulpanlökarna för halva priset och då går det fortfarande utmärkt att plantera lökväxter här på västkusten.

Nu, just nu, har alliumbollarna börjat slå ut och det har aklejorna också och nu, just nu, skulle jag vilja stanna tiden i en vecka i alla fall...

I september någon gång återkommer Helena med nya teman. Stort tack till henne för denna säsongen.

Trevlig helg!

Ränderna går aldrig ur

sägs det och delvis kan jag allt hålla med.

Har så länge jag kan minnas tyckt om att plocka blombuketter och några 'hemliga' ställen har jag fortfarande kvar där ute i naturen. Ställen där jag säkert vet att gullvivorna, skogsviolerna, liljekonvaljerna eller humleblomstren växer.

Igår på promenaden med hundarna passerade vi humleblomsterstället två gånger och tack vare hundägarinnan kom jag ihåg att plocka buketten som just nu står på köksbordet.

Humleblomstren  precis som brännässlorna verkar trivas väldigt bra just där och har därför spridit ut sig över en större yta. Tacksamt när man som jag vill plocka stora buketter, men det gäller att se upp med brännässlorna som gärna vill infiltrera och göra sig påminda när man sticker ner handen för att bryta av en stjälk. 

'Bergianska trädgårdens upphovsman, docent Bergius själv i sin dag,

betraktade Geum rivale och fann i dess rodnande rotstock behag.

Mot frossan om våren skänkte den bot och mot blödningar hjälpte den allt

om man åt ett par skrupler av sagda rot såsom pulver med tillsats av salt.

Men i en skrupelfri tid som vår sjönk receptet i glömska tyvärr, så humleblomstret florerar i år gagnlöst på ängar och kärr.'

av Alf Henriksson

Redan slagit ut,

men inte på ängen som i Evert Taubes visa, utan längs stenkanterna vid rabatterna i trädgården. Inte är det heller den vanliga kattfoten Antennaria dioica utan grobladskattfoten eller jättekattfoten Antennaria plantaginifolia. Blommorna, de tasslika, är vita och finast är de när de precis börjat slå ut, tycker jag. 

När de blommat ett tag brukar jag klippa av dem och binda små buketter som jag torkar. Då håller sig blommorna i flera år. Visst samlar de lite damm men det är inget jag direkt märker. 'Därför älskar jag' är denna veckas tema i Blommig Fredag och nog tycker jag om just kattfot men inte är det på grund av blommorna som jag har den växten i trädgården utan det är bladen och själva växtsättet som är avgörande. 

De nya bladen som kommer efter blomningen är stora, grobladslika och nästan silvergrå. Växtkraften finns och jag tycker om när den tar plats, mjukar upp kanterna och kryper ut över stenarna i plattgångarna. Tar den fel väg är den lätt att rensa bort.

Den vilda kattfoten har minskat drastiskt under senare år eftersom många ängs och hagmarker vuxit igen och försvunnit så den skall man helst inte plocka alls...........

Aplar och pioner.

Tre meter hög och väldigt smal, klipper in den på sensommaren, står Malus 'Maypole' just nu översållad med blommor. 

M. 'Maypole' är en pelarapel som Lotta B fick oss att köpa vid ett besök hos Tommy Ahnby 2005. Ett köp jag aldrig ångrat. Pelarträd är perfekta i små trädgårdar.

Malus sargentii 'Tina' köpte jag för halva priset hösten 2011. Kunde när jag besökte plantskolan inte motstå de små runda frukterna. Planterade det lilla  trädet direkt i en stor kruka som fick stå ute hela vintern. Det överlevde men när våren var här igen hade det svårt att komma igång. Bladknopparna ville inte slå ut.  För att få trädet att förhoppningsvis överleva grävde jag ner det i en av rabatterna. Där står det fortfarande och stampar med tillväxten men blommar gör det överdådigt och underbart fint. Rosaröda knoppar blir till vita blommor.

I trädgårdsböcker, både gamla och nya, är jag väldigt förtjust och i kväll plockade jag fram Trägårdens vackraste blommor, 100 perenna växter i färg av Tor Nitzelius.

Enligt honom är pionerna sinnebilden för gammal god trädgårdstradition. Här har idag den första av de enkelblommande sorterna slagit ut, Paeonia veitchii rosenpionen, men fler enkelblommande är på gång. 

Knopparna har börjat visa färg så snart slår de ut.

I boken Pioner av Jane Fearnley-Whittingstall ställs frågan: Varför skall vi odla växter som bara blommar några dagar, ja kanske en vecka i bästa fall?

Inte behöver pionerna blomma. Skotten är fina från det att de visar sig över marken, oftast redan i januari och knopparna är i mitt tycke minst lika vackra som blommorna.

Denna maj har varit torr och jag gissar att vi är många trädgårdsägare som längtat efter regn. Inte bara Karel Capek i boken Ett år med min trädgård.

'Välsignade regn, underbara svalkande vatten!

Intet solens under kan jämföras med det välsignade regnets underverk. Ila, grumliga vatten, genom fårorna i jorden, vattna och lös den törstiga materia, som håller oss fångna. Alla har vi andats lättare, gräset, jag, leran, ja vi allesammans.'

På fredag kommer regnet, hoppas jag!