Ögonstenen

är temat, det sista för den här säsongen, i TrädgårdsFägring.  

Inte kan jag välja ut bara en enda växt för hela trädgården är ju min ögonsten, min stora glädje, inte minst i dessa virustider.

Den tidiga vårblomningen är över men de senblommande tulpanerna har börjat visa färg,

kungsängsliljorna 

och mycket annat blommar, inte minst svalörten.

Bild lånad från nätet

Chelidonium minor, ett namn som svalörten fick av läkaren Rembert Dodoens på 1500-talet och under den tiden fanns örten på nästan alla apotek. Då användes så väl roten som det gröna av Ranunculus ficaria. Detta enligt boken Linnés hälsoörter av Åke Ohlmarks. Nu verkar det som om växten bytt namn till Ficaria verna enligt SKUD  https://www.slu.se/centrumbildningar-och-projekt/skud/vaxtnamn/

Växtens rötter, som vi nu vet är giftiga och inte skall ätas, påminner om fikon, där av namnet ficaria.

Svalörtens användning mot skörbjugg var nog en gång i tiden växtens allra viktigaste uppgift som medicinalväxt. Då användes både bladen och blommorna som ett slags kål eller spenat och blandades ofta med andra grönsaker. Förutom skörbjugg lär den också botat hemorrojder, vårtor, trötthet, reumatism, huvudvärk och gallbesvär, en riktig universalmedicin som botade mycket, kan jag nu tycka.  

Den franske naturläkaren Maurice Mességués skall med svalört ha botat just hemorrojder, reumatism och struma i ett nafs och många kända personer har fått hans hjälp, t.ex Winston Churchill, men vilka krämpor han led av vet jag inte.

För att en ny planta skall växa upp räcker det med bara en enda liten rotbit från svalörten och den har rötter som nästan ser ut som druvklasar. Av en enda planta kan det bli många nya om man gräver runt i jorden så de små knölarna (druvorna) sprids.

Inte tänker vi längre på den som läkeväxt när vi nu ser den blomma längs vägar och dikesrenar och nog är det lätt att undra över varför den heter just svalört. Kanske är det så att den blommar som vackrast när svalorna kommer.

Själv tycker jag det är spännande med de där udda svalörtssorterna och har jag hittat någon till salu har jag köpt direkt. De är inte alls lika spridningsbenägna som den vilda. Här i trädgården har jag några olika namnsorter planterade längs stengångar, mellan buxbom och nära hostor som döljer svalörtsbladen när de börjar vissna. Redan i slutet av maj har plantorna vissnat ner men tidigt i november börjar en del av dem återigen visa upp sina nya blad och de är vintergröna.

En av de där lite udda sorterna är Ficaria verna'Plena'. Här har den vuxit på samma plats i 15 år och är nu ca 45 x 20 cm. Har under åren som gått rensat bort några rymlingar, men inte många.

Några andra är 

Ficaria verna 'Aurantiaca' som blommar med enkla gulorange blommor.

Den trivs i både skugga och sol tycker jag. Precis som de flesta namnsorterna sprider den sig lite försiktigt.

Ficaria verna 'Brambling' visar upp sina enkla gula blommor mot en bakgrund av blad marmorerade i brunt och silver. Här har den inte spridit sig särskilt mycket under de 11 år den funnits i trädgården.

Ficaria verna 'Brazen Hussy', är enligt Beth Chatto en upptäckt av Christofer Lloyd på Great Dixter. Den har ljust gula blommor mot ett mörkt bladverk. Några blommor behövs nästan inte för bladen är väldigt fina. Här har den under de tolv år den funnits i trädgården inte brett ut sig särskilt mycket, kanske på grund av att den bor nära stammen på Chamaecýparis lawsoniana 'Imbricata Pendula'.

Ficaria verna 'Collarette', kryper precis som 'Green Petal', tätt  nära marken. Den har vackert tecknade blad och gula lite lustigt dubbla blommor. Här hos oss växer den under en hosta som redan tidigt i maj kommer med sina blad och döljer svalörtens gula blast.

Ficaria verna 'Green Petal' en svalört med dubbla gulgröna blommor och variegerat bladverk. Sakta, sakta och krypande nära marken sprider den sig här hos oss. Under de tolv år den funnits här har plantan bara hunnit bli ca 20 x 20 cm. Den är en av favoriterna bland de svalörter jag har här i trädgården men så är jag ju också väldigt förtjust i växter med gröna blommor ;-).

Ficaria verna 'Salmon's White' en vitblommande svalört med stora enkla vita blommor som har en mörkare och lite marmorerad baksida.

Ficaria verna 'Wisley Double White', min stor favorit bland svalörterna här i trädgården. Den lär ha hittats i klippträdgården på Wisley 1997 av Allan Robinson. Här växer den sedan 2009 lite skuggigt mellan ett par buxbomsklot. Verkar trivas och förökar sig försiktig.

2010 köpte jag i  England  Ranunculus ficaria 'Randall's White' men kan nu inte skilja den från Ficaria verna 'Salmon's White' och 2009 kom jag hem med Ranunculus ficaria 'Picton's Double' efter en resa. Enligt nätet är det en guldgul dubbelblommande sort med en grön knapp i mitten och ett slätt blad med en bronsundersida. Ursprungligen från en privat trädgård i Inverness. Mycket lik 'Pleniflora', men är något större och tätare. Här har jag dem planterade tillsammans för jag såg ingen skillnad när jag kom hem med 'Picton's Double' för båda har en grön knapp i mitten av blomman, tycker jag och vilket slätt blad som skall ha en bronsfärgad undersida vet jag inte.

Har du flera olika svalörter i trädgården så håll gärna de olika formerna en bit från varandra, så att de inte med frösådder förlora sina speciella egenskaper. Hur långt från varandra vet jag inte men här är trädgården bara 600 m² och ännu har inga nya svalörtsformer dykt upp i trädgården.

Nu kommer några bilder på andra och ännu mer spännande sorter, tycker jag.

https://www.gardensillustrated.com/plants/ranunculus-ficaria-verna-to-grow/?image=9&type=gallery&gallery=1&embedded_slideshow=1

Stort Tack till alla er bakom TrädgårdsFägring för den här säsongen. Hoppas ni orkar komma med nya teman när hösten är tillbaka för det är väldigt roligt att ha något att fundera över och leta bilder till.

Nu är den där efterlängtade våren här på riktigt så ha det gott i vårsolen!
Trevlig helg!

Har en salig blandning

av växter som blommar i trädgården just nu. 

Nunneört i många färger,

scilla, violer, vivor av olika slag och vårstjärna, allt i en enda stor och i ett par dagar underbar röra. Längre än så tycker jag sällan att den där mattan är vacker för i längden blir det för mycket färgblandningar.   

Älskar egentligen dem alla men inte i de massor som nunneörten, scillan och vårstjärnan visar upp.

När jag en gång i tiden planterade scillan såg jag framför mig bara den underbart djupblå färgen som blommorna har och trodde inte ens i min vildaste fantasi att den var så spridningsbenägen.

Det samma gäller egentligen också nunneörten. Under årens lopp har jag fallit för sådana som har blommor i ljusa, ibland nästan vita färger och så en riktigt röd. 

Trots det dyker det nu upp många med blommor i olika lila nyanser.

För att lugna ner och lite hindra ytterligare fröspridning plockar jag stora, stora buketter av scilla och vårstjärna 

och rensar bort den nunneört som har blommor i smutsgrå lilarosa toner. Egentligen skulle jag ju också gräva bort de oönskade knölarna men dit har jag inte kommit ännu och kanske aldrig gör heller, men nog är det en balsam för själen när det färgmässigt lugnar ner sig, i alla fall lite, tycker jag.

Länkar till TrädgårdsFägring och veckans tema är - som balsam för själen-

Här har vi fortfarande lite kallt på nätterna, det har blåst en hel del men solen skiner och det är trots vinden underbart att vara ute. Slånen slår ut sina knoppar endera dagen, björken, i alla fall några, har musöron och häggen lyser ljusgrön.

Trevlig helg!

Till glädje.

Trädgården min, fast den är även min mans, är så gott som alltid till stor glädje inte minst nu i dessa virustider. Vi som hör till dem som är i riskzonen när det gäller COVID 19 lyssnar på nyheterna och håller oss mestadels hemma. Att då ha nära till skogen 

och en trädgård att pyssla i är helt underbart.

Har under åren som gått fått många frågor just när det gäller trädgården, som t.ex:

Åå,vilket jobb! Sköter du trädgården helt själv?

Är det inte jobbigt med att rensa bort allt ogräs?

Hur lång tid tar det att klippa buxbomskloten och är det inte väldigt jobbigt?

Nej, det jag gör i trädgården är egentligen aldrig jobbigt, men vissa saker kan jag skjuta upp, liksom förtränga och glömma bort.

Idag har jag delat och planterat om agapantusen, Afrikas blå lilja, inköpt på Madeira 2007, om jag minns rätt. 

Har i flera år dragit mig för att göra det för krukorna är stora, helt fulla med rötter och plantorna så täta. Istället har jag bland rötterna mer eller mindre spettat hål och fyllt dem med hönsgödsel. Kunde säkert spettat hål och hoppat över delningen i år också för det sägs ju att någon omplantering inte behövs förrän krukan spricker och det har den ännu inte gjort. Däremot har blomningen avtagit, nästan helt uteblivit.

Hur som helst, plantorna är delade och istället för två har vi nu fyra. Om de blir till någon blommande glädje i trädgården i sommar återstår att se men omplanteringen är säkert till stor glädje för själva plantorna.

Men min stor glädje i trädgården idag

var alla röda pionskott och nunneörten i alla möjliga färger

den gulgröna dubbla svalörten som breder ut sig lite försiktigt, jag som egentligen inte är så förtjust i just gult

hundtandsliljorna som jag inte vet namnet på

blåsipporna som fortfarande blommar

och julrosorna både de bakom buxbomshäcken

och den under 'Teddy Bear'.

En trädgård är alltid till stor glädje, tycker jag.

Inte ens jobbig när jag rensar bort fröogräs som blåst in under planket, men bara nästan ;-)

Bilderna är inte de bästa, tagna med min lite trasiga mobil.

Ha det gott trots allt som händer!

Återigen en violbukett.

Dessa violbuketter av Viola odorata som jag envisats med att visa här på bloggen varje vår i kanske snart 10 år. 

Så länge som luktviolerna blommar står det nästan alltid en sådan på köksbordet. Doft har blivit viktigare och viktigare ju längre jag hållit på med min trädgård och det är få växter, tycker jag, som i det hänseendet kan mäta sig med just luktviolerna. Och det trots lackviolen, liljekonvaljen, de första vitsipporna, gullvivorna, resedan, luktärterna, liljorna, tibasten, kejsarolvonet, akebian och snödropparna, ja listan kan göras riktigt lång när det gäller växter med väldoft och jag tycker om dem alla men just nu är det nästan bara violernas tid när det gäller den där doften enligt mig, men en lackviol står ute på bordet och sprider sin doft gör den ju också.

I går kväll när jag återigen gick där för att plockade en bukett violer dök plötsligt Viola odorata 'Elsie Coombs' upp. Henne har jag inte sett på länge, länge, även om hon hamnade i trädgården för 14 år sedan. Att hålla reda på violernas namn är inte särskilt lätt för de har en tendens att bara försvinna för att sedan helt plötsligt dyka upp på en annan plats i trädgården men 'Elsie Coombs', hon är så speciell att henne kan man inte ta fel på så någon namnskylt behövs inte. 

Veckans tema i TrädgårdsFägring är - och plötsligt såg jag- och detta är mitt bidrag.

Glad Påsk!

Bara några fler blåsippsbilder

från idag, kunde inte låta bli att krypa runt med kameran även om det blåste en hel del.

Ha det gott!

Nu står de och niger bakom häcken

och uti backarna och blå är också de flesta av blommorna. En blåsippa skall ju helst ha blå blommor, eller hur?

Även om jag också har blåsippor med rosa, ljusröda och vita blommor är det den blåblommande jag tycker mest om. 

Särskilt de mörkt, mörkt blå och enkelblommande med sina vita ståndarknappar men den här korsningen mellan japonica och nobilis 

som har röda ståndare är förförande fin den också.

Och de dubbla, de vars blommor oftast slår ut först när många av de enkelblommande tappat sina kronblad, ja nog är de lätta att tycka om.

Det är också Hepatica nobilis 'Prickel' som skiljer sig från mängden med sina blå-vita blommor och

Hepatica transsilvanica 'Elison Spence' med sin rufsiga mitt.

Med ett dekokt på blåsippor kunde man på Linnés tid bota hypokondri, i alla fall på Gotland, enligt boken Linnés hälsoörter av Åke Ohlmark. Men inte behöver växten kokas för att ha läkande kraft, tycker jag. Det räcker gott med att få se ett par, tre nyutslagna blommor, i alla fall just nu när de blommar som bäst.

"En trädgård är en glädje för ögat och en tröst för själen; den lugnar upprörda känslor och skänker en njutning som en försmak av paradiset."  Shaikh Muslihu -D-Din Sa'di Shirazi.

Ha det gott trots dessa orostider!     

PS! Underbart vårväder idag. Jorden i grönsakslandet reder sig fint så nu är vårens morotssådder avklarade och även frön till persiljerötter och palsternackor har hamnat i jorden.  

Länkar som jag brukar till TrädgårdsFägring.                                       

Ur oreda kommer ordning.

Mycket skall få plats i det lilla växthuset. 

Under mars-april är där en salig röra av gamla slitna men älskade möbler, krukor, 

prylar jag inte vill vara utan och diverse frösådder i olika byttor. Ostrukturerat,jag vet! Men fröerna och potatisen gror.

Slipper vi bara nattfrosten skall det mesta i växtväg som står där få flytta ut och det lilla glashuset tvättas innan pelargonerna får flytta in.

När jag kommit så långt är ordningen återställd hoppas jag, nu i dessa virustider.

Här håller vi oss mest hemma men i veckan tog jag en tur till biblioteket. Att ha något att läsa känns ibland viktigare än att ha mat i kylskåpet. Har funderat på att börja prenumerera på ljudböcker via nätet men inte kommit till skott, kanske är det dags nu.

Bland böckerna jag fick med mig hem var Den hemliga trädgården av Ronny Ambjörnsson. Boken kom ut redan 2015 men för mig är den helt ny. Har bara hunnit bläddra i den så de hundöron och understrykningar ni ev ser har inte jag gjort. 

Ett av kapitlen handlar om Frances Hodgson Burnetts barnbok The Secret Garden som kom ut 1911. 

När jag såg det tänkte jag direkt på min trädgårdsvän Anja i Gunnilse. Hoppas hon läser detta och har möjlighet att få tag på boken. Av vad jag hunnit se är den verkligen läsvärd.

Eftersom någon hade markerat och strukit under i texten fastnade min blick på sådana ställen när jag i går kväll snabbt bläddrade igenom den. På sidan 57 hittade jag ett tänkvärt stycke med tanke på veckans tema 'Ur oreda kommer ordning' i TrädgårdsFägring.

"En fråga som hela tiden återkommer inom trädgårdsskötseln är hur man bäst balanserar ordning och anarki. Ta till exempel ett äppelträd. Å ena sidan gäller det att slå vakt om det spontana växandet, tillkomsten av nya grenar som ser ut att kunna bära frukt. Å andra sidan kan det tvärtom gälla att förhindra växandet, klippa bort alla vattenskott som på sikt skulle förvandla trädet till en rishög och ta död på så väl blommor som frukt. Men det är inte alltid lätt att dra denna gräns. Vad är egentligen oordning? Är det inte en ordning som inte passar in i den ordning vi själva definierat? Trädgården kanske skulle må bra av att vi inte ständigt grep in och 'ställde till rätta'. Kanske skulle också vi själva må bättre?"
Lite tänkvärt eller hur, men var går gränsen?

Trevlig helg!