Christopher Lloyd och Great Dixter.

Suckarna som slapp ur oss över allt det vackra som vi såg när vi steg ur bussen och gick innanför muren till Great Dixter måste hörts vida omkring. Christopher Lloyd är död sedan många år men huset och trädgården lever vidare i Great Dixter Charitable Trust.  

Detta var en av de första trädgårdarna vi såg på resan. En trädgård jag läst om och länge hoppats få se i verkligheten. Ibland har man för höga förväntningar men så var det inte vid det här trägårdsbesöket. Alla bilder jag sett i böcker och tidskrifter kunde inte mäta sig med verkligheten trots att trädgårdsmästaren varit frånvarande i ganska så många år. Själv förälskade jag mig, precis som Eva, 

i de vilda ängarna innanför de yttre murarna,

de yviga planteringarna i de olika rummen,

krukplanteringarna vid entrén till huset

och alla de vackra växtstöden i trä som stod längs gångarna och hindrade växterna från att välla ut för mycket över dem.

Av de två böckerna jag har av Christopher Lloyd är en på svenska, Trädgården i mitt hjärta, och den har han skrivit tillsammans med  Richard Bird. Det exemplar jag har utkom 1992.

I den har de ett kapitel om olika detaljer i trädgården och så här skriver de: 'Den gammaldags engelska trädgården är inte en lämplig plats för märkliga, uppseendeväckande inslag. Det väsentliga i denna  trädgård är den informella stilen, och traditionella inslag förstärker dess image som har mer lågmäld, anspråkslös och huvudsakligen rustik karaktär.'

Dit måste ju de vackra växtstöden räknas, anspråkslösa och rustika som de är. Hade vi haft en större resväska med oss hade jag fyllt den med så många växtstöd som möjlig och som fanns att köpa i butiken 

men nu hoppas jag att de gamla tjocka ekplankorna som står på landet till ingen nytta kan med makens hjälp omvandlas till liknande blomstöd. Ser redan nu framför mig hur fint pionernas tunga blommor skulle stöttas.

Återkommer med fler bilder från själva trädgården om ett litet tag.

Fortsatt skön sommar!

Sissinghurst - en dröm som gått i uppfyllelse.

Nu är vi hemma igen efter en innehållsrik och rolig trädgårdsresa till Kent, Sussex och Essex i Storbritannien. En resa som Adderley Travel arrangerade åt oss arton trädgårdsvänner, efter våra önskemål. Vi ville se Great Dixter och Sissinghurst  samt göra ett besök i Beath Chattos trädgård men under resans sex dagar fick vi också se många för oss nya och spännande trädgårdar, äta god mat, skratta och ha det väldigt, väldigt trevligt.

Innan resan hade jag lånat Elin Unnes bok, I odödliga odlares sällskap på biblioteket men inte hunnit börja läsa i den. 

Nu har jag läst en fjärdedel och träffat på både Vita Sackville-West, skaparen av Sissinghurst och Christopher Lloyd, mannen bakom Great Dixter. Det är en charmig, informativ och vacker bok jag gärna rekommenderar om du vill veta mer om olika trägårdspersonligheter.

'Vita Sackville-West blev berömd för sitt överdådiga aristokratiska liv, sitt originella och starka äktenskap med sir Harold Nicolson och sina passionerade relationer till andra kvinnor, inklusive författaren Virginia Woolf. Via sitt sällskapsliv blev hon bekant med och tidvis finansiär av Bloomsburygruppen och dess verksamhet.' 

Så här beskriver Elin Unnes Sissinghurst i sin bok. 'Sissinghurst är en monumental skapelse av episka proportioner, och Haralds beskrivningar är ofta invecklade. Är man designnovis och vill sno stilen kan det här verka avskräckande.

Vita, däremot, utrycker sig på ett mer direkt vis: största möjliga formalitet i layouten, största möjliga dekadens i planteringen.'

Vi vandrade i lätt regn på en stig i ca 1,5 km och kom in bakvägen till Sissinghurst. Bara det var en upplevelse i sig. 

Väl inne i trädgården blev vi så betagna att vi inte märkte av att det regnade. Höga tegelmurar ramade in trädgården 

och bland alla de välklippta häckarna fanns raka gångar med siktdjup man nästan inte trodde fanns och intima trädgårdsrum i Arts and Crafs-rörelsens anda 

med sköna övergångar från formell, stram elegans till det vilda, fria och avslappnade i de yviga planteringarna. 

Det ena rummet var inte det andra likt men alla var de som levande konstverk och det var stört omöjligt att se sig mätt på den korta tid vi var där. 

Det blev många bilder på sådant som jag fastnade för men allt på Sissinghurst var vackert. Jag faller väldigt lätt för planteringar där växter står tätt, väver in i varandra och tillsammans bildar en enhet.

Fler trädgårdsbloggar hittar du här. 

Önskar er en fortsatt skön och solig sommar!

Dofter i maj.

Vilket underbart väder vi har och jag är så glad över alla dofter som trädgården bjuder på just nu och att det finns vatten att vattna med. Här kommer bara några bilder på buskar och träd med väldoft. Osäker på härdigheten men de fungerar bra här hos oss i zon två.

Blåregnet blommar rikligt i år 

och det gör doftolvonet också och båda kan man känna doftstråk från på långt håll.

Även den här lilla tibasten med nästan olivgöna blad och små vita blommor luktar gott. Har frösått den för ganska så många år sedan och minns just nu inte namnet på den.

Hoppas ni också har möjlighet att njuta av det vackra vädret!

Fler blogginlägg om trädgård hittar du hos TrädgårdsFägring.

Piontider.

Här hos oss har knopparna på de tidiga pionerna börjat visa färg.

Paeonia mlokosewitschii, ett reseminne från min första trädgårdsresa till England 2005.

Paeonia?? Kan det vara en P.caucasica eller en P.wittmanniana, någon som vet?

En av rosenpionerna, Paeonia veitchii, har en utslagen blomma. En blomma som jag tycker doftar just rosor. Namnet veitchii har ju inget med rosor att göra så varför kallas den rosenpion? Har försökt hitta svar men inte lyckats.

Av de pioner som växer i vår trädgård är det, tycker jag, bara rosenpionens blommor som har en angenäm doft.

Har varit dålig på att gödsla mina pioner. Troligen för att jag hört att de inte vill ha stallgödsel eller gödsel alltför nära tillväxtpunkten. När Sophie var här i måndags fick jag veta att hon använder guldvatten eller gödselvatten även till sina pioner. Nu har även mina pionplantor fått flytande näring. Skall ge dem ytterligare en omgång med gödselvatten under sommaren. Svavelpionen hade bara två knoppar förra året och fick därför lite extra Chrysan. I år har plantan sex knoppar. Hur många kommer den och de andra pionerna i trädgården att ha nästa år om de nu får lite extra gödselvatten? Många, många hoppas jag.  

Idag fick jag på vår lokala plantskola veta att vi inte haft en så här solig och varm majmånad sedan 1984. Växterna i trädgården törstar men jag vattnar och njuter.

Underbart med sol och värme!

Underbart är kort.

Körsbärsträdets blommor hade börjat slå ut, solen sken och koltrastarna sjöng när jag kom till landet i måndags. 

Under veckan som sedan gick blev berget städat och trädgården vi har där tricoderad. I nio år har det stått nät runt träden som skydd mot alla lystna rådjur men i dagarna tog jag bort de flesta av dem innan jag sprutade trico på alla tänkbara fejningsobjekt, omtyckta delikatesser så som aklejor, några hostor och rosorna.

Träden och buskarna köptes hos Tommy Ahnby för tio år sedan, ett år fick de tillbringa nergrävda i grönsakslandet. Att det blev så många berodde säkert på ren eufori. Helt plötsligt hade vi plats att plantera skrymmande växter på och det var vi inte bortskämda med. En del av träden har fått kraftiga stammar och har klarat sig utan nät i flera år men några har fortfarande veka och tunna sådana som jag gissar rådjuren tveklöst ser som lämpliga objekt. 

Runt grönsakslandet har vi armeringsmattor med rutor 20 x 20 cm men det räcker inte för att hålla rådjuren borta. De sticker in sina huvuden och mumsar på grönsakerna så fort de blivit höga nog. Veckan som gick fick de gamla näten vi haft om träden flytta till odlingsburen. De räcker inte runt men nästan. Särskilt vackert är det inte men nu kan inga rådjur sticka in huvudet och knapra i sig vare sig sallad, jordgubbar eller luktärter.

Korgen, den gamla trådkorgen, som varit utlånad i ganska många år har hittat hem igen och nu har den fått en plats på berget på landet. Den behöver bara stå där och se fin ut.

På den gamla trappstegen under altanen har ett koltrastpar byggt sig ett bo. De har haft fördrag med mig när jag de här dagarna sprungit ut och in genom källardörren åtskilliga gånger varje dag. Hoppas nu bara de klarar sina ungar från alla katter som om de hittar trappan bara kan klättra upp och bita ihjäl fågelungarna. 

När jag kom till landet i måndags hade de första körsbärsblommorna slagit ut och i fredags, fyra dagar senare, började det 
snöa från trädet och ikväll när jag vattnade krukorna i trädgården här hemma råkade jag lyfta blicken och fick se att äppelträdet jag stod under hade utslagna blommor. 

Fortsatt härlig vår! Det är ju fortfarande bara maj med det känns lite som sommar.

Här har regnat ett par dagar

och gräsmattan som jag gödslade för någon vecka sedan är riktigt grön och klippt för första gången. Om det var ett riktigt majregn som kom, ett sådant som Karel Capek beskriver på sidorna 56 och 57 i sin bok Ett år med min trädgård, vet jag inte men vacker grönska har det blivit.

De flesta blåsipporna har blommat över. Det är nästan bara de dubbla som fortfarande har kvar sina kronblad. 

Nunneörtens blommor sjunger också på sista versen men julrosor,

vivor 

och violer blommar för fullt och blir snart avlösta av sockblommorna för några av dem har börjat slå ut.

Den spanska skogssnigeln har vaknat till liv och jag har redan hittat många. Minns inte vilket år det var de dök upp för första gången men jag kommer ihåg att det där med trädgård var betydligt enklare innan de fanns. Jag använder mig av snigelfritt men tycker inte det är särskilt effektivt. För några år sedan provade jag nematoder. Precis när jag vattnat ut dem kom en värmebölja så jag fick egentligen aldrig någon riktig erfarenhet av hur den metoden fungerar. Nu har jag funderingar på att göra ett nytt försök. Gör jag det skall jag prova den norska metoden. Mer om den kan du läsa här. http://www.snigelfri.se/norska-metoden.php

Träden börjar slå ut och de små löven på den turkiska trädhasseln, Corylus colurna, lyser röda i kvällsljuset. Magnoliorna, de där tre vi har i trädgården, har kastat pälsen 

och börjat visa upp sina fina 'klänningar'. Akebian, Akebia quinata, 

som numera svingar sig upp i hasselträdet och vårt lilla blåregnsträd från 1981, Wisteria sinensis, har båda många och tjocka knoppar.

Vinden har varit lite kall idag men ikväll skiner solen och jag bara njuter.

Enligt Charles Barr är 'Bästa sättet att verkligen njuta av sin trädgård att ta på sig en bredbrättad halmhatt, hålla en liten spade i ena handen och en svalkande drink i den andra och tala om för trädgårdshjälpen var det behöver grävas.' Om det stämmer vet jag inte för jag har ingen halmhatt och just nu behövs ingen drink för att bli rusig och älska tillvaron.

Fler blogginlägg på trädgårdstemat hittar du hos TrädgårdsFägring.

En njutbar och trevlig helg!

En dag på landet

var det i lördags. Den första i år och i grönsakslandet stod luktviolerna och blommade. 

De där fem plantorna som jag tillsammans med Anja köpte hem från Groves nurseries för ett par, tre år sedan. De fick alla tillbringa sin första vinter i grönsakslandet men när jag förra våren krukade in plantorna lämnade jag för säkerhet skull kvar lite småplantor och tur var det för den här kalla våren har gått hårt åt luktviolerna i trädgården.
Nu står de där fem överlevarna uppgrävda och inkrukade på borden här i trädgården. En och annan planta slokar lite men de repar sig säkert om en dag eller två.

En av dem är Viola odorata 'Christmas Violet'.Den har ljusblå, nästan vita blommor och rikligt blommar den.

Bara ogräs tycker många om luktviolerna men jag älskar dem i alla dess former. Ibland tar de för sig mer än den plats som finns för dem i trädgården men det händer också att plantorna nästan torkar bort helt av den tidiga vårsolen.

Inkrukade står också några andra violer. De flesta är inköp från England och Groves nurseries. Namnen på dem vet jag numera inte för plantorna har en tendens att förflytta sig från ursprungsplatsen. Men det där med namn på växter har konstigt nog börjat spela mindre roll. Det viktigaste när det gäller violer, luktvioler, är doften och doftar gör de.

Den gula luktviolen kan vara Viola odorata 'Irish Elegans' som jag köpte 2005 av J. Peters i Tyskland men den kan också vara från växtmarknaden på Bången 2006 och Bertil Larsson. En Viola odorata 'Gul'. Visst har den från Tyskland tjusigast namn men de verkar båda se likadana ut. Doften är densamma och även utseendet tycker jag. Det händer numera ganska så ofta, kan det bero på ålder eller möjligen visdom;-) att jag tycker som bonden som klippte grisen: 
- Mycket skrik för lite ull.

Viola odorata 'Parchment' flyttade in i trädgården för 12 år sedan. En viol med grålila blommor som är ganska så stationär och som jag är väldigt förtjust i.

Den här lilla buketten plockade jag in i går kväll och idag på morgonen när jag steg in i köket gick det inte att ta miste på vad det var som doftade. Det behövs inte många violer för att få uppleva just den doften och vad de heter har absolut ingen betydelse.

En njutningsfull och skön helg till er alla!

Fort går det, ja nästa för fort just nu.

Jag njuter av att återigen få uppleva våren. Igår på skogspromenaden blommade vitsipporna, de som för 10 dagar sedan inte ens fanns tillstymmelse av och småbjörkarna visade gröna knoppar. Kerstins kommentar under skogsturen, har jag inte glömt. Den har liksom bitit sig kvar i minnet. 

- Härligt, nu har vi fått uppleva allt detta fina en gång till!

I trädgården har det de sista dagarna varit som en färgexplosion. Från snödropparnas lågmälda grönvita toner till blommor i alla regnbågens färger.

Har slutat längta, tror jag i alla fall och tycker det känns väldigt bra. Försöker njuta av allt som dyker upp och blåsipporna är just nu helt oemotståndliga. Det är så roligt att plantorna trivs på norrsidan den lövfällande häcken vi har mot söder. Eftersom jag inte tycker om vita namnlappar gräver jag nästan alltid ner dem bredvid plantan så de inte syns. Nog är det extra roligt när en sådan 'lapp' dyker upp. 

När Agneta och Monica var här på besök för första gången för ganska så många år sedan, 2013 enligt dagboken, fick jag en blåsippsplanta som jag planterade och så gott som glömde bort men nu under våren har namnlappen frusit upp, 

plantan blommar för fullt och jag önskar att boken Linnés Lapplandsresa fanns i min bokhylla.

Blåsippsfröerna jag samlade in och sedan strödde ut, på tomma platser under häcken, förra sommaren kommer nu med sina hjärtblad och bildar bitvis nästan en grön matta.

En del av frösådderna blommar redan andra året och i år har flera sådana fröplantor (hybrider) dykt upp med sina första blommor. Skall bli spännande att få följa dem och se vad det blir av dem.

Har idag ibland legat platt på marken tillsammans med en gammal aluminiumkastrull som stöd för kameran och som stöd för mig för att ta mig upp och prisat trädgårdsbyxorna med fickor för knäskydd. 

Nu har jag också anslutit mig till TrädgårdsFägring, en samlingssida för trädgårdsbloggar. Det tog tid innan jag förstod att Blommig Fredag inte fanns längre. En fin samlingssida som jag saknat men TrädgårdsFägring har säkert minst lika mycket fint att bjuda på.

Fortsatt trevlig helg och skön vår!