Lugnet i trädgården

nu i slutet av september är jag väldigt förtjust i. 

Det ger en känsla av frid och öppnar ögonen för det där lilla man måste titta extra noga efter för att upptäcka när det är mycket som blommar på en och samma gång. Då när alla trädgårdens växter står och skriker för full hals:

- Se på mig! eller - Titta vad fin jag är!

Under sensommaren eller den tidiga hösten både förenklar och minimerar trädgården sig själv, tycker jag och istället för att förta eller överglänsa lyfter den fram och ger plats åt både det som blommar och växer men även åt det som börjat vissna.

Det riktigt lyser om de nya skotten på klätterrosen 'James Galway'

och de sista knopparna på 'Dainty Bess'.

Tidlösorna passar färgmässigt helt perfekt in bland gräs och snigelätna blad som börjat bli gulbruna.

Colchicum autumnale 'Album'

Colchicum 'Waterlily'

Blodgräset Imperata cylindrica 'Red Baron' är intensivt rött och 

silveraxet Actaea simplex 'Brunette' doftar starkt, särskilt i skymningen.

Min intention och önskan är numera att minimera och måla med bredare penseldrag i trädgården och istället för många olika växter ha fler plantor av en och samma. Dagliljorna var lätta att ta bort, även en och annan hosta, iris och näva men sedan då? Det är inte sensommar eller höst året runt utan snart är det dags att själv fatta ytterligare beslut om vad som skall bort men att det kan vara så svårt att bestämma sig.

Till sist lite om höstens behag ur Ett år med min trädgård av Karel Capek.

'Jag skulle kunna skriva om höstens slösande färger, om beklämmande dimmor, om de dödas själar och om tecken på himmelen, om de sista astrarna och den lilla röda rosen, som ännu anstränger sig att gå i blom, eller om irrbloss i skymningen, doften från kyrkogårdens vaxljus, det torra lövet och andra stämningsfulla ting.'

Fortsatt skön förhöst!

Bloggen - min trädgårdsblogg och september månad.

Det är bara själva lusten, den alldeles egna, som driver min blogg tycker jag som valt att i alla fall ännu inte tjäna pengar vare sig på bilder, reklam eller texter. Lusten att fotografera och visa på något jag tycker om, tycker är fint och vill dela med mig av är själva drivkraften.

Även lusten att skriva som infinner sig ibland, trots att resultatet sällan blir det jag hoppades på från början, gör att jag tycker det är roligt att blogga men att uttrycka det jag verkligen känner och vill är alltid svårare än jag från början trodde.

Visst är det trevligt att få feedback i form av mejl och kommentarer men det är egentligen inte därför jag skriver utan bara för att jag tycker det är så himla roligt.

Fotograferar gör jag både gärna och mycket och då är instagram helt perfekt men ibland vill jag lite mer och då blir det ett blogginlägg.

När det gäller information, inspiration och trädgårdstips är bloggarna ett fint komplement till böcker och tidskrifter tycker jag så kanske vore det trevligt med en trädgårdsbloggens dag, som Anja med bloggen http://anjashill.blogspot.se/2017/09/hyllning-till-bloggen-och-till-alla.html föreslår. Men hur det skall ordnas och av vem vet jag inte. 

Under september har jag njutit av buskar med färgstarka frukter tillsammans med tidlösorna, olika sorters colchicum, som blommat ett tag i trädgården.

Buskarna jag tänker på är oansenliga från tidig vår och ända tills hösten närmar för blomningen är inte något man direkt lägger märke till. Annat är det med frukterna. Då sticker de alla tre ut och syns lång väg.

Bollbenved, Euonymus oxyphyllus, 
som kan bli ett litet träd på 3-4 m.

Kasperbenved, Euonymus cornutus quinqecornutus, med frukter som ser ut som narrmössor.

Glasbärdbuske, Callicarpa bodinieri var. giraldii 'profusion', vars frukter lyser lila och passar finfint bland alla höstfärgad löv.

När jag förra eller möjligen förrförra året delade tidlösorna hamnade några av lökarna under glasbärsbusken och nu, just nu, i slutet av september, är de båda tillsammans i mitt tycke en helt perfekt kombination. 

Ibland blir det bara väldigt bra ;-))

Fortsatt skön sensommar, förhöst!

För fyra år sedan skrev jag om murbinkan,

Erigeron karvinskianus, 

och austinrosen  'The Alexandra Rose' 

här på bloggen. Båda hör fortfarande till mina många trädgårdsfavoriter och båda blommar fortfarande för fullt.

2005 gjorde jag min första trädgårdsresa till England och det var då som jag träffade på och förälskade mig i murbinkan.

Stentrappan vi såg i en stor trädgård var vackert inklädd av just murbinka och helt oemotståndlig. Förgäves försökt hitta fotografiet. Troligen försvann det i datahaveriet jag hade för ett antal år sedan men bilden finns ändå kvar i mitt minne. Det är den bilden som gjort att jag försökt plantera både direktimporterade, skåneköpta och frösådda plantor i trappan på landet och att jag har haft och fortfarande har 

fördrag och njuter av de där småplantorna som under sensommaren dyker upp både i krukor och bland stenplattorna. 

Plantan jag fick av Annika för ganska många år sedan har jag krukplanterad och gläder mig varje vår när jag ser att det fortfarande är liv i den. 

Den här bilden kommer från Annikas egen trädgård som vi  besökte för lite mer än en månad sedan.

Med åren har jag lärt mig att en väl etablerad planta klarar att övervintra i mörker om den har svalt, ja ganska så kallt men inte minusgrader. De vita vårskotten blir snabbt gröna när de kommer ut i ljuset bara de får lite skydd av skuggväv.

Har köpt plantor av den under våra skånebesök 

men aldrig stött på några plantor på handelsträdgårdarna här på västkusten, tyvärr. Den blommar oavbrutet hela sommaren om den får vatten och näring. Behöver inte ansas utan det sköter den själv. 

I dagarna tänker jag gräva upp och kruka in några av fröplantorna som sitter mellan stenplattorna för att sedan hoppas på att de klarar den långa mörka vintern i ett helt vanligt fönster utan extra belysning och det bara för att den är så svår att hitta i plantskolorna.

Trevlig helg!

Sammetsblomster eller Tagetes,

bara tanken på dess blommor i skrikiga färger fick mig för några år sedan att rysa. Absolut ingen växt jag ville ha i trädgården. Det enda jag då uppskattade när det gällde tagetesen var den aromatiska doften.

Kanske är det med tagetes som med hortensior? När man väl sett dem, verkligen tittat noga, omprövar man sig och det har jag gjort sedan några åt tillbaka. I alla fall trodde jag det tills ikväll när jag sökte på nätet. Då förstod jag att tagetesen varit hårt marknadsförd under de senaste åren och det kan ju vara den stora anledningen till att jag ändrat uppfattning.

De sista åren har jag haft dem som marktäckare i stora krukor men också i köksträdgården som kantväxt. 

Just nu bildar några plantor från sent sådda fröer ett färgstarkt stöd för squashen som under sensommaren tagit fart och nästan kastat sig fram åt alla håll.

En hat-kärlek är nog rätt beskrivning av mina känslor för alla dessa ibland helt betagande tagetes.

Såg spretiga, rikblommande och underbara plantor i stora krukor utanför växthuset i Den engelska trädgården i början av augusti. 

Under den Skåneturen såg vi också gulblommande tagetes tillsammans med mangold hemma hos Annika.

På Gunillaberg för ett par veckor sedan fanns de inhägnade bakom ett vackert plank 

men också i en luftig och transparent skål av metallnät.

Trevlig helg!

Hydrangea, en skönhet i tiden

skrev Trädgårdsakademin för två år sedan och det verkar fortfarande gälla även om en trädgård verkligen inte består av trender.

Vad det berodde på att vi under vår Skåneresa för fyra veckor sedan var så många som fastnade för just hortensior tåls att fundera över. 

Trendkänsliga är vi nog mer eller mindre alla även om vi inte tror det, i alla fall inte jag ;-).

Den här, för mig, namnlösa hortensian har jag haft i säkert fyra år. Vintrarna har den fått tillbringa i källaren. Blommorna har blivit mer rosa med åren men är trots det ändå fina, särskilt när de åldrats en del och färgen skiftar mot grått.

Förra sensommaren grävde jag bort de sista dagliljorna från trädgården och istället planterade jag sex olika hortensior. 

Varför det blev just hortensior vet jag inte men jag ville ha buskar istället för perenner för att minimera och göra trädgården lite mer lättskött. Förenkla vill jag fortfarande men ändå ha kvar mycket blomning hela säsongen och blommar gör hortensiorna verkligen.

2012 planterade jag två på landet, namnen på dem har jag inte skrivit upp, Hydrangea serrata och något mer tror jag, som de senaste fyra åren blommat från juli till september och som redan under förhösten fått vacker färg på bladen. En av dem har underbara blå blommor, nästan som en ljusblå sommarhimmel och den är min stora favorit. Hade jag kommit ihåg namnet hade en sådan även hamnat i trädgården här hemma.

Alla sex från förra årets plantering har tagit sig, fått rosa eller rosavita blommor där några har blommor med lite, lite blått i sig, fint det också men jag skulle gärna vilja ha några med riktigt blå blommor. Järnskrotet jag förra hösten lade i planteringsgroparna verkar ännu inte haft någon effekt när det gäller blomfärgen.

Här i trädgården har de flesta av hortensiorna blommat färdigt och vänt baksidan upp.

Har för många år sedan försökt få de ljuvliga syrenhortensior att trivas och växa hos oss också men de jag planterat gav ganska snabbt upp och dog. Det var på den tiden då jag trodde det bara var att gräva ett hål i den befintliga kompakta trädgårdsjorden, stoppa ner inköpen och fylla på med det nyss uppgrävda.

Fortsatt skön sommar långt in september!

En underbar plats mitt i skogen

strax väster om Jönköping. 
Tage Andersens Gunillaberg.

Redan första gången jag var där på besök, för sex år sedan, blev jag betagen, tagen och på något konstigt oförklarligt sätt helt uppfylld av allt vi fick se.

Den gången missade vi liljeblomningen för vi var där i början av juni men i tisdags, då både blommade och doftade liljorna.

Gunillaberg, en älsklig plats där allt från Mäster själv 

till djuren och minsta lilla prydnad eller blomma hör ihop. 

Vattenkaren till djuren, 

pratiafaten vid grusgången, Pratia pedunculata,

ljuskronan i orangeriet, 

fåglarna och keramikpäronen i de döda päronträden

 och himmelstrappan.

Hela Gunillaberg är en konstutställning. En utställning där de små, enkla och naturliga detaljerna lyfts fram genom allt det genomtänkt vackra, levande installationer i form av getter, kor, vietnamesiska buksvin och  

växter, både skulpurala och ibland lågmälda så som resedan i gjutjärnsurnan.

Känner mig minst lika tagen efter tisdagens besök som för sex år sedan. För mig är Gunillaberg en totalupplevelse som talar till alla mina sinnen.

Trevlig helg!