Tur att det finns växter som doftar.

Av tre olika anledningar har vi den här våren stökat runt i trädgården i åtskilliga veckor och jag börjar bli lite trött på fixandet, men det är självvalt så jag klagar inte.  Hade det inte varit för blomdofter hade jag bara sett sådant som behöver göras. Bondsyrenernas doft har fyllt trädgården soliga dagar och guldazalean och akebian har hjälpt till när kvällen närmat sig.

I eftermiddag när jag rensade mellan plattorna längs vitsippsstigen var det återigen en doft som fick mig att stanna upp och det den här lille rackaren med sina grönvita och rosa små blommor som genom sin väldoft fick mig att lyfta blicken. 

Tellima grandiflora, anagrambräcka är verkligen en riktig rackare så tillvida att den sprider massor med frön och att dess grobarhet är hög har jag med tiden lärt mig. För att slippa alla fröplantor försöker jag komma ihåg att klippa bort blomstjälkarna så fort blomningen är över. 

'Det  undermedvetna har bestämt att vi alla inte bara skall drömma om paradiset, vi är tvungna att återskapa det. I en trädgård. I våra hjärnor. I en tavla. I religion. I en kruka på fönsterbrädan. Gång  på gång. Oavsett vem du är, eller hur du gör, så kommer paradiset att växa fram ur dina händer. Det är inte du som bestämmer. Det är ditt undermedvetna.'

Ur boken Herbariet av Elin Unnes. Den stod i hyllan med nya böcker sist jag var på biblioteket.

Det är nog inte jag som är trött på trädgårdsfixandet utan bara mitt undermedvetna ;-))

Det är med trädgårdsböcker som med trädgårdar.

Att öppna en ny trädgårdsbok är som att stiga in i en trädgård jag aldrig besökt tidigare. En del, både böcker och trädgårdar tar andan ur mig medan andra lämnar mig mer eller mindre oberörd. Vad den känslan beror på kan jag inte förklara men den har vare sig med växtval, ogräs eller när det gäller böcker faktainnehållet att göra. 

Den där magiska känslan bara finns där och infann sig gjorde den verkligen när jag för några veckor sedan öppnade boken Trädgårdsmästarens anteckningar av André Strömqvist. Den boken är en blandning av allt, kunskap, lyhördhet, förmågan att se det lilla, känslan för växter och helt säkert mycket mer än det jag just nu kommer på. 

'Jag skulle vilja se min trädgård med någon annans ögon. Någon som inte ser skillnad på trädgårdsväxter och ogräs så att allt smälter samman till en grön helhet. Någon som inte skiljer på banal bergsklint och exklusiva fyllda treblad. Någon som blir förtjust i knölklocka och missar fritillariorna.'

sid 209 i Trädgårdsmästarens anteckningar.

Det räckte med att slå upp boken för att känna att här har jag en ny favorit bland trädgårdsböckerna i bokhyllan.

Grand Final

för detta årets vårsäsong av Blommig Fredag är det idag och Grand Final är också temat just denna fredag.

Mycket av vårblomningen i trädgården har jag redan tagit adjö av. Nunneörten, scillan med stor ogräsvarning för, snödropparna och de botaniska tulpanerna har jag rensat bort blad och frökapslar från under veckan som gått. Nu ligger både blasten och fröhusen utspridda på gräset på landet. Hoppas fröna har både förmåga och ork att gro mellan jordreva, maskros och lite gräs. I mina drömmar finns där en äng, en våräng med lökväxter som blommar innan gräset tar över. Men lökväxter tar oftast väldigt lång tid på sig från frö till blomma. Den som lever får se men drömmen finns där.

De grönvita tulpanerna tillsammans med vitblommande löjtnantshjärtan är fortfarande fina

och det är ormbunken och bergvallmon också.

I flera år har jag funderat på en pergola längs gången åt väster men inte kunnat bestämma mig. Tycker man som jag om både växter och trädgårdsprylar kan det lätt bli för mycket.

I höstas grävde jag bort dagliljor för att ge plats åt två nya Austinrosor. Nu har rosorna, tack vare Marie min sonhustru, fått klätterstöd ifall de vill sträva uppåt såsom 'Charles Austin' och det känns riktigt bra. Skulle jag mot förmodan ändra mig är både rosorna och pergolabågarna lätta att ta bort.

Vårt lilla snödroppsträd blommar för fullt fast det inte är särskilt stort. Under ett antal år har det mer eller mindre bara stått där och stampat vid sidan av plommonträdet. Hoppas nu när det förhoppningsvis etablerat sig växer till lite snabbare för plommonträdet lever på övertid.

Tulpanerna har också snart gjort sitt för den här säsongen. De flesta lökarna orkar inte komma tillbaka och blomma nästa vår men i slutet av oktober säljs tulpanlökarna för halva priset och då går det fortfarande utmärkt att plantera lökväxter här på västkusten.

Nu, just nu, har alliumbollarna börjat slå ut och det har aklejorna också och nu, just nu, skulle jag vilja stanna tiden i en vecka i alla fall...

I september någon gång återkommer Helena med nya teman. Stort tack till henne för denna säsongen.

Trevlig helg!

Ränderna går aldrig ur

sägs det och delvis kan jag allt hålla med.

Har så länge jag kan minnas tyckt om att plocka blombuketter och några 'hemliga' ställen har jag fortfarande kvar där ute i naturen. Ställen där jag säkert vet att gullvivorna, skogsviolerna, liljekonvaljerna eller humleblomstren växer.

Igår på promenaden med hundarna passerade vi humleblomsterstället två gånger och tack vare hundägarinnan kom jag ihåg att plocka buketten som just nu står på köksbordet.

Humleblomstren  precis som brännässlorna verkar trivas väldigt bra just där och har därför spridit ut sig över en större yta. Tacksamt när man som jag vill plocka stora buketter, men det gäller att se upp med brännässlorna som gärna vill infiltrera och göra sig påminda när man sticker ner handen för att bryta av en stjälk. 

'Bergianska trädgårdens upphovsman, docent Bergius själv i sin dag,

betraktade Geum rivale och fann i dess rodnande rotstock behag.

Mot frossan om våren skänkte den bot och mot blödningar hjälpte den allt

om man åt ett par skrupler av sagda rot såsom pulver med tillsats av salt.

Men i en skrupelfri tid som vår sjönk receptet i glömska tyvärr, så humleblomstret florerar i år gagnlöst på ängar och kärr.'

av Alf Henriksson