Mathelg på Kinnekulle.

Vi var under helgen som gick hos Hannu Sarenström och lagade italienskt i dagarna två 

och det blev många goda rätter. 

Minestronesoppa, gös med syrlig lök, lax med grön ärtröra,  högrev med vin och rötter, lamm i ugn med oregano och nypt bröd, fläskkarré med fänkål och timjan, olika pastarätter och mycket, mycket mer.

Men inte gick det att bara titta ut genom fönstren när solen sken och fick gräs och höstanemoner att skimra.  

Hannus trädgård är oemotståndlig tycker jag så det blev flera trädgårdsrundor med kameran. 

Rosa moyesii, mandarinrosen med sina vackra nypon. Den rosen står högt på önskelistan. 

Var går gränsen?

När blir det mer än fullt i en trädgård?

I onsdags hade jag trädgårdsvänner från STA på besök och när vi gick runt i trädgården såg det ibland ut som om besökarna fick åla sig fram under nedhängande grenar, viss överdrift kanske men nog fick vi huka oss på en del ställen.

Igår och idag har vi klippt och sågat i våra olika träd. 

Många smågrenar har vi tagit bort från plommonträdet 

bara för att vi hoppas och tror att de murkna stammarna skall klara ytterligare en sommar om de slipper tyngden från alla fruktbärande grenar.

Vårt Ingrid-Marieträd som lider svårt av både grentorka och kräfta ger inte särskilt mycket frukt, kanske lite på grund av min styvmoderliga behandling, 

men som skulptur och klätterstöd till en italiensk klematis är trädet perfekt även om det är sjukt.

Det tredje och sista nu levande fruktträdet i trädgården är ett astrakanträd som jag ympat in Gyllenkroksastrakan på. Om det nu är Gyllenkrok, som jag fortfarande tror, eller något helt annat i äppelväg, har egentligen ingen betydelse. Trädet som numera är stort och fint växt är en prydnad i sig. En parasoll när solen blir för stark och varm.

När jag de här två sista dagarna gått runt och klippt bort perenner och grenar från både frukt och prydnadsträd har jag funderat på varför det inte är med träd som med oss människor? Kanske har tankarna kommit bara för jag är trött på att både klippa och såga.

Ett barn föds. Barnet växer upp under ca 18 år och är sedan fullvuxet, det bara växer inte mer. Armar och ben är där de skall vara redan från början och inget behöver klippas bort eller kortas in.

Varför har inte träden från början sina grenar där de skall vara och varför slutar de aldrig att växa?

Trevlig helg!

Nu är det

kärleksörternas och tidlösornas tid.

Två växter med helt olika framtoning. Den ena, kärleksörten, smyger sig under växtsäsongen sakta fram och helt plötsligt i slutet av juli bara finns där medan den andra, tidlösan, visar sig med massor av blad redan i början av april och den pockar på uppmärksamhet långt in på sommaren. Nog har det hänt att jag ledsnat på dess skräpiga blad och klippt bort dem men oftast har jag försökt plantera tidlösorna så att bladen göms bland julrosor, iris eller andra perenner. Ibland har lökarna hamnat för mörkt och då har de ruttnat. Nu när bladen sedan länge är borta och man nästan hunnit glömma bort att lökarna finns börjar blommorna dyka upp i rabatterna. Några helt vita och andra i olika lilarosa färger.

De senaste åren har jag upptäckt att det inte bara är jag i den här trädgården som tycker om kärleksört. För att få någon blomning på de markplanterade sorterna måste jag under sommaren använda den hårda strålen på vattenslangen ganska ofta för annars äter fjärilslarverna upp knopparna. 

Har en liten kärleksört som utstått både blöta och minusgrader och ändå överlevt två vintrar i kruka ute. 

I dagarna börjar den slå ut sina blommor men det var inte dem jag föll för när jag köpte den, utan bladen. De är nästan olivgrågröna och har en vinröd kant. Riktigt fina tycker jag.

När vi reste mot Tornedalen i slutet av augusti passerade vi Falun och eftersom jag visste via AoT att André Strömqvist tillsammans med Andreas Graveleij öppnat en trädgårdsbutik i Kniva ville jag gärna titta förbi den.

Där fanns kärleksörten 'Bertram Anderson' 

som just nu vilar sin blomma i det grågröna gräset vid 

trappan här hemma och där fanns höstkrokuslökar och tidlösor

som jag under helgen som gick planterade ut i trädgården.

I fredags när jag besökte Nisses Växter i Uddevalla föll jag för ytterligare en kärleksört,

Hylotelephium 'Amber Red'.

Hoppas den och 'Bertram Anderson' kommer att klara tillvaron i kruka lika bra som den med olivgrågröna blad, som jag inte minns namnet på.

Fortsatt skön höst! 

Hemma igen

efter en nästan två veckor lång tur till den norra delen av landet.

Vi har varit i Tornedalen

och på vägen dit och hem hann vi med både en del sevärdheter och några trädgårdsbesök. Mer om dessa kommer här på bloggen under 

hösten.

Efter dessa veckors bortvaro från trädgård och grönsaksland fanns det idag mycket att ta tag i.

Nu är gräset klippt både här hemma och på landet och grönsaker har skördats. Sniglarna, som dessa dagar fått härja fritt hade inte gjort någon direkt skada på grönsakerna men några små hostor är helt borta. Hoppas de har kraft att komma tillbaka.

Marktäckare i krukor.

Naken jord eller täckbark är jag inte glad i, inte ens i krukor, så därför försöker jag hitta små låga växter som klarar vintern ute.

Den här lilla hostan med vitkantade gröna blad 'Allan P. McConnel' 

har jag haft som marktäckare under en krukodlad Syringa meyeri 'Palibin' i snart tre år 

och fortfarande är den en av mina krukmarktäckande favoriter. Blommorna klipper jag bort ganska tidigt för de tycker jag stör mer än de tillför.

Liljorna har slagit ut.

Det gjorde de redan runt den 22 augusti och jag har hunnit med att gå många små kvällspromenader runt huset för att känna doften från dem och från floxen som också blommar för fullt. 

Nog är det tur att man kan ändra sig, ombestämma sig. Tidigare, för ca 12-15 år sedan grävde jag bort all flox vi hade i trädgården. Flox jag fått från släktingar och goda vänner. Tyckte de tog för sig för mycket i rabatterna, alltför lätt fick mjöldagg och hade blommor i mer än skrikiga färger. Floxen jag nu odlar har blommor i en mildare färgskala. Flox jag köpte i Danmark efter ett besök i Anne Just trädgård i mitten av september för några år sedan, ganska många kanske, tiden går fort. Där stod floxen mer eller mindre utspridda i hela trädgården. Små nätta plantor i milda pastellfärger som små utropstecken bland allt det höstgröna, helt oemotståndliga.

Här har de där små plantorna jag satte blivit till stora ruggar så snart är det väl dags att återigen ta fram spaden och gräva bort dem, även om de inte har blommor i skrikiga färger eller mjöldagg.

Nu blommar det om

vårt gamla blåregn. 

Synen är inte lika överväldigande nu när blommorna skall samsas med alla blad som den är i maj när det lilla trädet blommar på bar kvist. Igår när jag fotograferade kom jag att tänka på en granne vi en gång hade. Hon ville inte ha rosor för de skräpade ner så.

Skräpar blåregnet också ner eller är det vackert med alla vissna blommor på stenplattorna? Jag har svårt att bestämma mig för vad jag tycker, men ibland särskilt innan blommorna blivit helt bruna är det vackert med en ljusblå matta.