Skönhetens och kärlekens symbol

har vuxit på jorden i alla fall i 12-15 miljoner år. På 700-talet f Kr fanns den i så gott som hela Grekland och blomman var kärleksgudinnan Afrodites alldeles egen. Under romartiden ca 50 f Kr - 500 e Kr var den oerhört populär. Den dyrkades mer än den gjort vare sig tidigare eller senare. Kyrkan tog tidigt avstånd från den eftersom den förknippades med ett syndfullt levene men efter romarrikets fall blev den en viktig symbol för jungfru Maria, kanske den viktigaste.

Vid det här laget vet ni nog att det är rosen jag menar och skriver om.

Rosa chinensis f. mutabilis föll jag pladask för första gången jag såg den. Det var 2006 i en rosenträdgård strax norr om Uddevalla. Där hade de den jordplanterad i ett av växthusen och till min stora glädje hade de rotade sticklingar av den så det fanns plantor att köpa med sig och det gjorde jag såklart. Två vintrar klarade min krukodlade planta att överleva i växthuset men våren därpå gav den upp.  

2009 i september såg jag den i England. Där betedde den sig som en klätterros och klädde in nästan en hel husgavel.

Nu sedan några veckor tillbaka har Rosa chinensis f. mutabilis återigen hamnat i vår trädgård tack vare Elise och Göran på Orust. Två rosälskare varav en av dem, Göran, är väldigt bra på att föröka rosor med sticklingar. 

Mutabilis betyder föränderlig och syftar på blommornas förmåga att ändra färg. Den har svag, nästan ingen doft alls, är mer än dåligt härdig, men blommar kontinuerligt hela sommar och långt in på hösten och är tycker jag, helt underbar.

Rosa chinensis f. mutabilis vars ursprung är okänt fanns i odling redan före 1894. Enligt Lars-Åke Gustavsson kommer den troligen från Kina och har lång historia bakom sig innan den introducerades i Europa. Den namngavs av Henri Correvon och kom ut i handeln 1934.

Hur skall jag nu bära mig åt för att få den här plantan att överleva och gärna fler än två vintrar?

Tiden går fort...

men fortfarande har vi 43 sommardagar kvar. Det har trots allt bara gått 57 dagar sedan jag delade med mig av dikten jag hittade hos Amanda på Facebook.

'Var glad min själ åt vad du har.

Nu har du hundra sommardar, och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar, så har du nittionio kvar, 
och någon blir den största.
Giv noga akt på var du står.
I morgon är med ens igår. Det går så fort att vandra. 
Lägg märke till att vad du får är hundra sommardar per år.
I morgon är den andra!'
av Caj Lundgren, Kajenn 

Under dessa 57 dagar som gått har jag hunnit ledsna på allt som har med trädgård att göra, men det kanske är det som är meningen. Man måste bara tröttna för att lusten skall få möjlighet att komma tillbaka. Ända tills idag har jag hela sommaren varit mer än trött på häck och gräsklippning, krukvattning, ogräsrensning och putsning av perenner och pelargoner. Har när jag varit hemma bara sprungit runt med vattenslangen för att sedan helst bara gått runt för att titta och lukta på blommorna som tjuren Ferdinand och ju mer blommorna doftat desto bättre.

Tidigt idag åkte jag till en bortrest god vän för att vattna men hos henne behövdes inget vatten. Vattnat hade alla hjälpsamma grannar gjort. Väl hemma igen drog jag fram slangen ur slangvindan, tog fram flaskan med flytande gödsel och en av de stora vattenkannorna. Idag skulle jag ta hand om alla krukodlade plantor och ge dem både gödsel och vatten. Länge trodde jag att krukvattningen skulle gå både smidigt och lätt men den tog tre timmar trots att lusten inte fanns där ens från början. Eller gjorde den det? 

Under tiden jag vattnade hann jag klippa bort alla hostablommor jag inte vill ha kvar, gamla fröställningar jag tidigare missat, vissnade tidlösablad och lite busk och pelargonbeskäring. Det blev så småningom en hel spann alldeles full och jag som bara skulle vattna några krukor.

Gissar att lusten finns där även om den inte alltid märks!

Fortsatt skön sommar och njut av de 43 dagar som finns kvar :-))

Dofter, väldofter, i trädgården

eller blomvasen tycker jag är viktiga vare sig de kommer från storblommande austinrosor eller en oansenlig grönvit liten reseda.

För drygt två veckor sedan plockade jag små buketter av reseda, ringblommor och luktärter som jag gav bort. Att buketterna var små berodde på att det inte fanns så många blommor som slagit ut att plocka just då. 

Annat var det i måndags. Då hade vi varit borta från 'grönsakslandet' i elva dagar och äntligen gick det att plocka stora buketter.

På köksbordet just nu står en bukett med ringblommor och reseda. Resedan syns knappast men så som den doftar och ringblomman, Calendula officinalis 'Snow Princess' som jag trodde skulle få vita eller nästan vita blommor har ljusgula blommor som först när de åldras bleknar mot vitt. 

På väg hem

från Vålådalen övernattade vi i Ljusdal innan vi åkte vidare söderut. Hade uppe på fjället läst i en av STFs tidskrifter om de fina loppisarna i Hälsingland och ville gärna göra några sådana besök när vi ändå hade vägarna förbi.

Förra sommaren skrev jag här på bloggen att en snabbtitt på en loppmarknad ibland precis som en trisslott kan ge vinst och att det är så upplevde jag i år igen när jag 'hittade' en flamskvävnad av Märta Måås Fjetterström. Motivet som heter knoppen är formgivet 1932-33.

Lotter köper jag nästan aldrig, möjligen på STAs möten men loppisar besöker jag gärna och ibland har jag som tycker om textilier tur och hittar en och annan 'gobit'. Vad man skall ha dem till är precis som med växterna man faller för, en helt annan fråga, för det är inte bara i trädgården det är fullt utan även i linneskåpen.

Mina ögon var egentligen bara inställda på loppisskyltar men när jag i Bollnästrakten såg skylten mot Växbo visste jag direkt att dit ville jag åka.

Växbo Lin hade jag hört talas om. Kanske för att Ingela Berntsson som formgivit hela kollektionen har rötter här i Ödsmål. Växbo Lin startade 1990 och all vävning och sömnad sker på fabriken i Hälsingland. 

Allt där var vackert. Blev lite förhäxad av både färger och mönster.

Linet, det lilla jag såg, blommade och på en skylt på toaletten kunde jag läsa att linfröna skulle sås i maj, helst på på KaroLINa dagen. Därefter var det viktigt att hålla åkern ogräsfri. I juli månad var det så dags för skörd.

Måste man egentligen veta precis vad man skall ha allting till? Inte om man 'återbrukar' men kanske om det är överfullt i skåpen. Jag blev helt plötsligt optimist när jag såg de fina dukarna och hoppades att det skulle finns plats för ytterligare en, en som bara skall fållas först. Jag kan trots inköpet egentligen inte annat än att hålla med Hanna & Jacob Bruce - Vi är övertygade att vi behöver konsumera färre men bättre ting. Vårt bidrag är bruksföremål i linne, ett naturmaterial om håller i generationer och som enligt Ingela Berntsson bara blir vackrare ju mer det används.

'Lev med linet! Njut av det! 
Men skaffa en mangel, tycker jag ;-))

Ullbärare eller 'fattigmans örngott'

är säkert allra finast i det tidiga morgonljuset eller i kvällssolens motljus men jag tycker att den är vacker även i det sena eftermiddagsljuset.

I vårt land finns det sju, kanske åtta olika varianter av ullbärare och vilken av dem som finns på fotografierna vet jag inte. Det finns flera att gissa på, tuvull, myrull och polarull eftersom bilderna är tagna i fjällvärlden. 
Eriophorum angustifolium, ängsull, passar till hattar för fruntimmer som ej kommer med dem i regn och som inte vid varje hälsning hanterar dem men till karlhattar är den otjänlig. Detta skrevs säkert för flera hundra år sedan. Av vem vet jag inte. 

Ängs och tuvull har en gång i tiden blandats med vanlig ull, kardats och spunnits. Garnet lär ha fått inte bara en utsökt vithet utan också lenhet och glans men ängsullen var skör och dög bara till dekorativa inslag i väven.

Conrad Quensel berättar i boken Svensk botanik 1-4 från början av 1800-talet att fjunet använts som stoppning i täcken, madrasser och kuddar av framförallt de 'mindre bemedlade' och därav namnet  - 'fattigmans örngott'.

Att stoppa ett kuddbolster fullt med ängsull måste krävt både tid och god tillgång. Kan en sommar ha räckt? 

Nog verkar det som om Ines nöjer sig med att samla stoppning till en kudde som så småningom skall hamna i dockskåpssängen.

Har när jag sökt information förstått att 'ullen' har stor betydelse som föda åt renarna, särskilt tidigt på våren vid snösmältningen. Mustapää är det samiska namnet på ängsull under våren (innan vit blomma).

Austinrosen James Galway

som vi planterade förra året efter ett besök i rosenträdgården hos Anne-Marie på Orust kommer nu med en blomma.

Rosen är uppkallad efter flöjtisten Sir James Galway för att hedra och fira honom på hans 60-års dag. Enligt Flora Linnea kan just den här rosen användas som liten klätterros och det är precis så jag tänker använda den om den nu vill fortsätta att växa hos oss. Bladen som här ser lite bleka och småprickiga ut har nyss fått en dusch av Binab trichoderma och bara jag fått köpt ny hönsgödsel skall rosplantan få ytterligare en liten energikick innan det är dags för avmogning och vila. 

Rosenträdgård 
- och rosarium
Fem heter rosens tal, den enklaste 
ej att förglömma.
Fem trianglar gå ut från fästets
fullkomliga cirkel;
kronblad kallas de ju, samt bilda i
skruvande stigning
regelrätt en spiral; hos Cartesius heter 
den virvel.
Blomman hon går i en krets, men den 
vänder icke på spåren;

stiger för varje slag, och skruvar sig upp emot ljuset.
Ur Rosa mystica, Ordlek och småkonst av August Strindberg.

Pionvallmo

tror jag den heter, den som gror i grönsakslandet och som får olivgröna bladrosetter, vackra knoppar, mångdubbla blommor och underbara frökapslar. Något vetenskapligt namn på den har jag inte och jag vet heller inte vem jag fått de ursprungliga fröerna från. Egentligen spelar det ingen roll för den är underbar ändå. 

Låter den fröså sig som den vill och de plantor jag tycker hamnar fel rycker jag bara bort. Här står den tillsamman med sparris och nog är den fin, eller hur?