Har de tränat höjdhopp?

Det var den frågan jag ställde mig när jag såg rådjursspåren i grönsakslandet igår. 

Mangold, svartrötter och rödbetor hade mumsats på 

och i jorden fanns tydliga fotavtryck så det gick inte att ta miste på vem eller vilka besökarna varit. 

Hoppat över de ca 2,5 m höga armeringsmattorna hade de inte gjort. Det visade sig att det var jag som hade glömt att stänga dörren till buren när jag var där i fredags för att hämta blommor .

Fortfarande finns mycket att skörda 

och luktärterna bara blommar och blommar. Hoppas jag hinner plocka många fler buketter innan frosten kommer.

I går rensade jag bland grönsakerna som skall få stå kvar ett tag till och klippt bort alla jordgubbsrevor. Sedan planterades vitlöken där kålrabbin stått. Sex olika sorter blev det. Använde eget utsäde till fyra, tog de största lökarna och två nya sorter, Messidrome och Therador som jag köpt. 

Jag har försök hålla isär de olika vitlökssorterna för både min man och jag är nyfikna  på hur de skiljer sig åt i smaken. Hittills har vi inte känt någon skillnad alls. Alla är lika goda. Lika viktig som smaken är den där härliga känslan man får när man står där i köket och skalar en 'egen' klyfta. Nog kan man ha relationer till egenodlade grönsaker ;-))?

Trevlig helg!

Mollys svarta guld.

Molly the Witch kallas svavelpionen i Storbritannien. Misstänker att det namnet är inspirerat av Paeonia mlokosewitschii, som den heter på latin. Min svavelpion inköptes som liten planta i en besöksträdgård på min första trädgårdsresa till England 2005 och jag fick vänta ett flertal år innan det kom någon knopp och det äntligen blev dags för 'upp till bevis'. Skulle blommorna på min planta bli så där fint ljusgula?

Gula blommor i trädgården är jag inte särskilt förtjust i även om 
stora fält med maskrosor i maj månad är väldigt vackert. I trädgården faller jag nästan bara för blekgult eller månskensgult. 

När knopparna äntligen slog ut på min svavelpion blev blommorna så där vackert ljusgula, precis som de skall vara.

Svavelpionen tycker jag är mer än fin nästan hela året. Vid årsskiftet börjar de knallröda skotten visa sig och först i slutet av oktober aborteras de ofta vackert höstfärgade bladen. Strax innan dess har kanske frökapslarna bjudit på 'Jackpott'. Ända sedan vår svavelpion började blomma har jag gått där och väntat på fröer. 

Först i år öppnade sig en kapsel med ett enda sådant där svartskimrande guldkorn.

Nu är det sått. Kanske blir det till en planta som får månskensgula blommor eller så blir det till en planta med blommor i en helt annan vacker färg, rosa kanske?

Mathelg på Kinnekulle.

Vi var under helgen som gick hos Hannu Sarenström och lagade italienskt i dagarna två 

och det blev många goda rätter. 

Minestronesoppa, gös med syrlig lök, lax med grön ärtröra,  högrev med vin och rötter, lamm i ugn med oregano och nypt bröd, fläskkarré med fänkål och timjan, olika pastarätter och mycket, mycket mer.

Men inte gick det att bara titta ut genom fönstren när solen sken och fick gräs och höstanemoner att skimra.  

Hannus trädgård är oemotståndlig tycker jag så det blev flera trädgårdsrundor med kameran. 

Rosa moyesii, mandarinrosen med sina vackra nypon. Den rosen står högt på önskelistan. 

Var går gränsen?

När blir det mer än fullt i en trädgård?

I onsdags hade jag trädgårdsvänner från STA på besök och när vi gick runt i trädgården såg det ibland ut som om besökarna fick åla sig fram under nedhängande grenar, viss överdrift kanske men nog fick vi huka oss på en del ställen.

Igår och idag har vi klippt och sågat i våra olika träd. 

Många smågrenar har vi tagit bort från plommonträdet 

bara för att vi hoppas och tror att de murkna stammarna skall klara ytterligare en sommar om de slipper tyngden från alla fruktbärande grenar.

Vårt Ingrid-Marieträd som lider svårt av både grentorka och kräfta ger inte särskilt mycket frukt, kanske lite på grund av min styvmoderliga behandling, 

men som skulptur och klätterstöd till en italiensk klematis är trädet perfekt även om det är sjukt.

Det tredje och sista nu levande fruktträdet i trädgården är ett astrakanträd som jag ympat in Gyllenkroksastrakan på. Om det nu är Gyllenkrok, som jag fortfarande tror, eller något helt annat i äppelväg, har egentligen ingen betydelse. Trädet som numera är stort och fint växt är en prydnad i sig. En parasoll när solen blir för stark och varm.

När jag de här två sista dagarna gått runt och klippt bort perenner och grenar från både frukt och prydnadsträd har jag funderat på varför det inte är med träd som med oss människor? Kanske har tankarna kommit bara för jag är trött på att både klippa och såga.

Ett barn föds. Barnet växer upp under ca 18 år och är sedan fullvuxet, det bara växer inte mer. Armar och ben är där de skall vara redan från början och inget behöver klippas bort eller kortas in.

Varför har inte träden från början sina grenar där de skall vara och varför slutar de aldrig att växa?

Trevlig helg!

Nu är det

kärleksörternas och tidlösornas tid.

Två växter med helt olika framtoning. Den ena, kärleksörten, smyger sig under växtsäsongen sakta fram och helt plötsligt i slutet av juli bara finns där medan den andra, tidlösan, visar sig med massor av blad redan i början av april och den pockar på uppmärksamhet långt in på sommaren. Nog har det hänt att jag ledsnat på dess skräpiga blad och klippt bort dem men oftast har jag försökt plantera tidlösorna så att bladen göms bland julrosor, iris eller andra perenner. Ibland har lökarna hamnat för mörkt och då har de ruttnat. Nu när bladen sedan länge är borta och man nästan hunnit glömma bort att lökarna finns börjar blommorna dyka upp i rabatterna. Några helt vita och andra i olika lilarosa färger.

De senaste åren har jag upptäckt att det inte bara är jag i den här trädgården som tycker om kärleksört. För att få någon blomning på de markplanterade sorterna måste jag under sommaren använda den hårda strålen på vattenslangen ganska ofta för annars äter fjärilslarverna upp knopparna. 

Har en liten kärleksört som utstått både blöta och minusgrader och ändå överlevt två vintrar i kruka ute. 

I dagarna börjar den slå ut sina blommor men det var inte dem jag föll för när jag köpte den, utan bladen. De är nästan olivgrågröna och har en vinröd kant. Riktigt fina tycker jag.

När vi reste mot Tornedalen i slutet av augusti passerade vi Falun och eftersom jag visste via AoT att André Strömqvist tillsammans med Andreas Graveleij öppnat en trädgårdsbutik i Kniva ville jag gärna titta förbi den.

Där fanns kärleksörten 'Bertram Anderson' 

som just nu vilar sin blomma i det grågröna gräset vid 

trappan här hemma och där fanns höstkrokuslökar och tidlösor

som jag under helgen som gick planterade ut i trädgården.

I fredags när jag besökte Nisses Växter i Uddevalla föll jag för ytterligare en kärleksört,

Hylotelephium 'Amber Red'.

Hoppas den och 'Bertram Anderson' kommer att klara tillvaron i kruka lika bra som den med olivgrågröna blad, som jag inte minns namnet på.

Fortsatt skön höst! 

Hemma igen

efter en nästan två veckor lång tur till den norra delen av landet.

Vi har varit i Tornedalen

och på vägen dit och hem hann vi med både en del sevärdheter och några trädgårdsbesök. Mer om dessa kommer här på bloggen under 

hösten.

Efter dessa veckors bortvaro från trädgård och grönsaksland fanns det idag mycket att ta tag i.

Nu är gräset klippt både här hemma och på landet och grönsaker har skördats. Sniglarna, som dessa dagar fått härja fritt hade inte gjort någon direkt skada på grönsakerna men några små hostor är helt borta. Hoppas de har kraft att komma tillbaka.