Snön försvann snabbt och med den vintern.

De tidigblommande snödropparna låg med sina stora knoppar startklara under snölagret och tillsammans med fågelsång och solsken fanns den efterlängtade våren helt plötsligt bara på plats. 

Galanthus plicatus 'Godfrey Owen'

Trots ryggont och dåliga ben njuter jag av att återigen kunna vårstäda och gå på upptäcktsfärd i trädgården. Just nu är det extra spännande att se vilka av förra årets snödroppsinköp som dyker upp. 

Har sedan 2006 sparat uppgifter om vem/vilka jag handlat snödroppar av. Några av dem sticker ut lite extra eftersom de flesta snödroppsinköpen från dem överlevt första vintern och fortfarande finns kvar i trädgården. 

Till dem hör Kajupank, en trädgårdsamatör som bodde på Hisingen, Snape Cottage och Angela Whinfield, en kontakt i Storbritannien jag fick via boken Snowdrops A Monograph of Cultivated Galanthus och Coolplants. 

Vårstädningen de senaste dagarna har jag gjort i högervarv pga morgonsolen och igår hann jag nästan hela varvet runt. Julrosornas knoppar, de som klarat sig från alla minusgrader vi haft, har börjat sträcka på sig och ville absolut inte träffa på en lövräfsa men snödropparna, de som fortfarande bara är i knoppstadiet klarade den där räfsan riktigt bra.

När det igår var dags att gå till sängs tog jag med boken Vårkänning av Hannu Sarenström. Rubriken på första kapitlet var/är Trädgård ett livslångt öde. Nej kände jag helt spontant, inte vill jag att trädgården skall bli eller vara mitt öde. Den skall ju bara vara till ren och skär njutning! Och glädje så klart! Men när jag tänkt efter så finns där kanske ändå en liten känsla av öde. 

När slutar man älska sin trädgård? 

Dagens citat i Till Bokmalin låter inte särskilt trevligt tycker jag "Vi skall inte kassera människor, vi skall placera dem." av William Booth, men vad menar han med placera och vilken rätt har jag att censurera genom att undvika citatet trots datumet?

Allt gott och fortsatt fin vår!