Nu blommar tidlösan,

några har t.o.m. hunnit blomma över medan andra blommar som både bäst och finast.

Dess gröna blad, de som man under sommaren dras med väldigt länge, är både avskräckande och fula.

Nu i september när blommorna står där och lyser i lila eller vitt är de där skräpiga bladen glömda. 
Nog är det tur att minnet är kort ibland.

Med ren vilja och ett par alvedon

fick vi gjort några av de vandringar vi tänkt oss trots att vi var förkylda. Solen sken, löven glittrade som guld och marken lyste röd.

Septembers brinnande glas –

då allt tycks på väg

att bli sig självt igen,
i renaste samklang med annat.

Det finns en brygga

också i paradoxens inre,

en jämvikt mellan världars

alla skal och djup –

all död, all natt, plötsligt

här; i det flödande barnaljuset.

I universums hånfulla glipa

finns varken glipa eller hån,

bara en klarhet som står sval i luften:

Så lätt att låta sig bli genomlyst.

Septembers blödande blå –

då varje tal kan delas

och varje splittring

helas, i transparens, i vila.

Det finns balans i skräcken även

för ändlöshetens tomma rymd,

även där en fråga

mild som sädens doft –

argument, tanke eller

stoft, början och slut –

det höga och låga vill ut

ur tiden och själv ge svar:

En människa är sitt eget barn, sin egen far!

Se, vid brunnen står ängsklockan ännu kvar!

Höstens ljus av Jacques Werup

Två gröna och långa

slangar hade jag till hjälp för att hålla växterna vid liv i trädgården. Själva njöt vi i fulla drag av sol, bad och sköna kvällar men växterna slokade och krukorna torkade ut bara jag vände ryggen till. Veckans tema i Blooming Friday är sommarplåga och för växterna var värmen den här sommaren en stor sådan. 

Det gick som en lättnadens suck genom trädgården när det första regnet äntligen kom. Men vi, vi som blivit bortskämda, saknade värmen och de sköna kvällarna.

Trevlig helg!

Högresta och lysande

står de och skiner ikapp med solen.

Älskar att kunna plocka stora buketter. 

De första gångerna jag sådde solrosor, sådde jag direkt på friland och inte kunde jag då plocka några buketter inte. Det var inte många frön som grodde och de som gjorde det blev till snigelmat. Numera sår jag i krukor i växthuset för att ha små plantor att sätta ut och det ger ett lyckat resultat.

Under senare år har jorden fått mycket tillskott av både hästgödsel och kompost och det är säkert minst lika viktiga faktorer som att i förväg driva upp små plantor.

Den röda/rödsvarta solrosen är framavlad och det är säkert därför som den inte är fröäkta.

Snygg är den i alla fall!

Premiär

är höstens första tema i Blooming Friday. Väldigt roligt att Heléna fortsätter att sköta administrationen och ger oss nya temaord.

Så mycket premiärer, och då tänker jag på växter som aldrig blommat tidigare, har jag inte haft i trädgården den här sommaren. Den enda jag kan komma på som blommade för första gången är krolliljan, Lilium martagon ’Norrland’. 

Knopparna kom jag ihåg att fotografera men sedan kom värmen och jag var bara hemma och sprang runt med vattenslangen några gånger i veckan. Visst såg jag den blomma alltid när jag sprang där, så en ’Norrland’ vet jag att det är. Nog hade det varit roligt att veta mer om den. Varför den heter 'Norrland' kan jag gissa mig till men varifrån, från vems trädgård kommer den ursprungligen?

Så här ser den ut när den blommar och blommade så här fint gjorde den i Bittes trädgård förra sommaren.

Trevlig helg!

Ljusrosa och skimrande

står de där, höstanemonerna, tillsammans med de klarblå stormhattarna. 

Just nu så här på höstkanten när trädgården börjar ändra färg från grönt till gulbrunt är blått en färg som får det att lysa även om murriga bruna nyanser, tycker jag.

Delade min stormhattsplanta förra hösten och planterade ut små ’tussar’ lite här och var i rabatten för att få mer av den blå färgen och mer har jag verkligen fått. Snart dags att ta fram spaden.

Snart är det dags

att återigen leka Gud och det blir precis som tidigare inte lätt.

Visst har jag blivit betydligt strängare med åren, i alla fall när det gäller pelargonier, men ändå är det svårt att fälla det slutgiltiga avgörandet – komposten eller ett fortsatt liv i källaren.

De här rosablommande pelargonierna har hela sommaren bjudit på en härlig blomsterprakt, men nu när det snart är dags att välja ut favoriterna är det de mer försiktiga, de småblommiga eller de som inte kommer med särskilt många blommor, som vinner min uppmärksamhet och som troligen kan se fram mot ett fortsatt liv.

2005 gjorde jag min första trädgårdsresa med Rosebud till England och på den resan träffade jag Elisabeth, en pelargonieälskande kvinna. Senare på sommaren var hon och hälsade på hemma hos mig och då fick jag skott från hennes englandsinköp. Fortfarande är det dessa pelargonier som hör till mina verkliga favoriter. 

P x Schotti, har ännu inte blommat i år, men den har haft en tuff tillvaro med torka, vita flygare och total nerklippning.

P. abrotanifolium, har stått ute hela sommaren och sluppit ifrån ohyra. Den har härligt flikiga och grågröna blad som påminner om åbrodd och små vita blommor.

P.sidoides har också grågröna blad men de kanske går mer åt det blå hållet och är betydligt rundare till formen och blommorna som är ganska små är violetta till färgen.

Paton's Unique tycker jag är sen till att blomma, men bladen har en speciell doft och blommorna, när de väl kommer, har en härligt hallonröd färg. Detta är den verkliga favoriten bland pelargonierna hos mig.

Elisabeth har jag tappat kontakten med men hennes pelargonier hör till dem som hittills alltid fått en plats i källaren.