fick vi gjort några av de vandringar vi tänkt oss trots att vi var förkylda. Solen sken, löven glittrade som guld och marken lyste röd.
Septembers brinnande glas –
då allt tycks på väg
att bli sig självt igen,
i renaste samklang med annat.
i renaste samklang med annat.
Det finns en brygga
också i paradoxens inre,
en jämvikt mellan världars
alla skal och djup –
all död, all natt, plötsligt
här; i det flödande barnaljuset.
I universums hånfulla glipa
finns varken glipa eller hån,
bara en klarhet som står sval i luften:
Så lätt att låta sig bli genomlyst.
Septembers blödande blå –
då varje tal kan delas
och varje splittring
helas, i transparens, i vila.
Det finns balans i skräcken även
för ändlöshetens tomma rymd,
även där en fråga
mild som sädens doft –
argument, tanke eller
stoft, början och slut –
det höga och låga vill ut
ur tiden och själv ge svar:
En människa är sitt eget barn, sin egen far!
Se, vid brunnen står ängsklockan ännu kvar!
Höstens ljus av Jacques Werup