Harmlös och ofarlig är den inte.

Den är blå, nästan oskyldigt blå som himlen, 

men skenet bedrar. Stormhatten är en av de giftigaste växterna vi har i våra trädgårdar men ändå vill jag inte vara utan just den blå färgen under september månad. 

Den är så vacker tillsammans med höstens gula och bruna toner.

Oskyldig är temat i denna veckas Blooming Friday.

Trevlig helg!

Uråldrig utstrålning

eller hur, fast trädet inte borde vara mer än 75 år.

1940 hade en japansk forskare hittat fossila rester av ett träd som levt under tertiärtiden och det fick namnet Metasequoia. Fler fossila fynd gjordes och ingen trodde det fanns någon levande art kvar utan att alla dött ut helt under kvartärtidens nedisningar.

Ett år senare när en tjänsteman från universitetet i Nanking under hösten besökte Sichuan fann han ett barrträd som han inte stött på tidigare och som befolkningen i området kallade för vattengran eller vattenlärk.

1948 fastställdes att det okända lövfällande barrträd som hittats i Sichuan var nära släkt men de fossila typer som levde för många, många miljoner år sedan och därför fick det namnet Metasequoia glyptostroboides.  

Runt om i världen hade då plantor börjat dras upp med frön. I Kew Garden i London planterades vattengranen för första gången 1949 och i Göteborgs Botaniska Trädgård var den ca 3 m hög 1957. 

Metasequoia glyptostroboides föll jag för under en resa i Cornwall 2008. Med i bagaget hem hade jag en liten planta som jag planterade på landet. Under flera år har den varit mer eller mindre bortglömd för den har knappt synts bland det höga gräset men nu står den där äntligen och tar plats. Att få se den så stor och ståtlig som exemplaret jag såg i Cornwall får jag nog aldrig uppleva men det är roligt att se att den trivs och bara blir större och större.

Ända tills nu

har jag under många år haft stor glädje av mina pelargoner nästan året runt. 

Särskilt vildarterna och primärhybriderna har varit stora glädjespridare 

men även en och annan zonal. Glädjespridare är temat i denna veckas Blooming Fridag.

Under sensommaren fick jag in vita flygare i växthuset. Mer eller mindre varje pelargon drabbades och snabbt förbyttes glädjen mot misströstan och lusten att bara kasta plantorna på komposten.

Såpvatten med lite t-sprit hade ingen effekt så för snart en månad sedan klippte jag bort mer eller mindre allt grönt på plantorna och doppade det som blev kvar ovan jorden i ett ’pyrethrumbad’. Upprepade badet tre gånger med några dagars mellanrum. 

Fortfarande lever plantorna farligt men så länge inga fler flygare dyker upp så får de stå kvar i växthuset och snart kanske flytta in.

En av vårens stora glädjespridare är den ungerska blåsippan.

Just nu är det narrbusken, med sina blå frukter, som här i trädgården sprider glädje och får extra uppmärksamhet.

Trevlig helg!

Hästskit och vitlök.

Under hösten har 3 släpkärrelass med hästskit hamnat i vårat grönsaksland. Härligt!  

De ger både gödsel och jordförbättring så nästa års grönsaker blir nog både stora och väldigt fina.

Just nu ser jag fram mot en plåtkantad barktäckt mittgång i grönsakslandet, så jag slipper det svårrensade ogräset mellan stenplattorna som vi i vanliga fall har liggande där. En gång som både ger plats åt fötter och skottkärra. 

Idag grävde maken ett litet land, ett land där jag äntligen kunde (hann med att) plantera vitlöken som jag köpte hos Nisses i början av september.

Raderna är numrerade från ett till fem så att jag skall komma ihåg vad vitlökssorterna som jag planterat heter. 

I första raden från ingången heter vitlöken Sabadrome – lär få den största löken, svagt lilafärgad, skördas under senare delen av juli och är hållbar till mitten av mars.

I rad nr två heter vitlöken Sprint. En tidig, medelstor, svagt lila lök som inte lämpar sig till flätning.

Germidour heter vitlöksklyftorna jag planterat i rad nr tre. En tidig, stor och mycket högavkastande sort som både är kraftig i växtsättet och vacker att se på.

Vigor, i rad nr fyra, får stora vita lökar med flätbar blast. Skördeklar redan i mitten på juli.

I sista raden, rad nr fem, hamnade några klyftor från årets vitlöksskörd. Klyftor som bara blivit kvar på landet och glömts bort. Vad sorten heter har jag inte skrivit upp. Det skall i augusti nästa år, bli spännande att se vad det blivit av dem.

Gulvedsträdet hade fortfarande sina löv kvar

och trädgårdsmöblerna, de som skulle ställts in för vintern idag, blev kvar ute. Vi måste ta en tur till landet nästa vecka också.

Ha det gott!

För ett halvår sedan,

nästan precis på dagen, plockade jag vårens första vitsippsbukett

och det var också då som den här lilla plantan av Corydalis malkensis visade upp sig för första gången. I alla fall var det första gången jag såg den på just den här platsen.

Snödropparna blommade som allra finast och känslan av att våren var här på riktigt verkade stämma.

Denna veckas tema i Blooming Friday är - för ett halvår sedan, och för ett halvår sedan var jag alldeles för snabb med att klippa bort lövfällande buskar som jag trodde dött av vårvinterns frosttorka. Borde haft förstånd att vänta ett tag till innan jag tog fram sekatör eller såg. 

Mitt 20 år gamla uppstammade kaprifolträd verkade heldött och jag klippte bort så gott som hela 'kronan' men hade som tur är inte hjärta att kapa den i mitt tycke fina stammen, längs med marken. Istället hade jag planer på att ta ett nytt skott av vildkaprifolen på landet och låta den gamla stammen fungera som klätterstöd.

I juli började det dyka upp små gröna skott på kaprifolens kvarvarande 'döda' grenstumpar och just nu blommar, till min stora glädje, kaprifolträdet för första gången det här året.

Fler bidrag till Blooming Friday hittar du som tidigare hos bloggen Bland rosor och bladlöss.

Trevlig söndagskväll!

Lite höstbilder.

Höstlöven har tagit över, här är det färdigsuttit för i år och snart får soffan flytta in.

Idag har det städats ute. 
Plockat undan inför vintern och klippt gräset för sista gången den här säsongen, tror jag i alla fall.

De sista krukorna med pelargoner hamnade i växthuset trots att jag nästan bestämt mig för att de skulle till komposten. Konstigt att det skall vara så svårt att slänga växter. Kvar ute står fuchsiorna. Eftersom det skall vara relativt milt ett tag till får de stå kvar på sina platser. Det känns så naket och tomt när alla krukor försvinner på en gång.

Det smala och taniga gaffelolvonets blad lyser orangeröda. Kanske har jag varit för snabb med att stamma upp det, men jag vill ha ett litet träd, ingen buske   

och blodtoppens fröställningar har blivit till stöd för spindelns trådar.

I presidentsippans bruna blad samlas morgondaggen 

och den klär också in prismorna och ger dem ett mindre glittrigt utseende.

Höstkrokusen blommar för fullt. 

Nu, just nu, är hösten som allra finast.

Jättestenbräcka eller Vinterblad

är en skulptural, torktålig, marktäckande, lättodlad och vintergrön-vinterröd, men bortglömd växt, tycker jag. En växt jag är mycket förtjust i. Den trivs bra i kruka och klarar vintrarna fint även där, med andra ord en riktig tuffing. En tuffing är temat denna fredag i Blooming Friday. 

I stora krukan vid garaget har bergenians blad börjat skifta i färg från grönt till rosa. 
De svenska namnen (se rubriken) på bergenian, för att det är bergenia detta inlägg handlar om tror jag du redan förstått, har jag inte stött på innan jag läste i Birgitta Carlbergs bok Gömda växter i glömda trädgårdar. 

Bergenian blommar tidigt, redan i maj-juni och har funnits i odlig länge. Blommorna är hållbara och fina i vas. Redan Linné hade den. Han fick en planta från Katarina II:s livläkare i S:t Petersburg.  

Bergenia 'Tubby Andrew's Variation'

Bergenia och bergenia – det finns många olika sorter. Nu under hösten har jag planterat två för mig helt nya namnsorter. Bergenia ’Pink Dragonfly’ – halva plantan i rabatten och halva i kruka. Den krukplanterade har börjat få vackra röda blad, men det har inte den som står i rabatten. Bergenia ’Dragonfly Angel Kiss’ har ännu inga röda blad, men om blombeskrivningen stämmer gör det inget. Vita blommor på röda stjälkar när våren är här igen uppväger mycket.

För ett par år sedan träffade jag på strävbergenian, Bergenia ciliata. Bladen är inte vintergröna utan vissnar ner helt, men innan dess …

Under senare år har intresset för bergenian varit mer än svalt men det känns som om det är på väg tillbaka. Kanske tack vare Terra Nova.

Äldre trädgårdslitteratur lovsjunger bergenian.

'Denna paradväxt från de Sibiriska bergen , denna en av mina storfavoriter, som är så praktfull med sitt väldiga bladverk och sina höga rosenblombärande och i toppen lyrformade spiror. Denna glansfulla, försynta skönhet som alltid sköter sig själv, som aldrig bereder en några bekymmer, som är så intagande att se då den efter snösmältningen höjer ett skälvande blad ur den nedlagda, vintergröna massan och känner efter i lena solvindar: Börjar det månne bli vår?’ ur Hans Hergin Du min Trädgård.

Bergenia – ’but that’s a matter of taste – you might say bad taste.’ Christopher Lloyd.

Trevlig helg!

Prästnäsa - långnäsa

Tror inte jag är ensam om att, som barn, tyckt lönnens vackra, vingade frukter var roliga och spännande och med hjälp av dem skaffade en extranäsa, en lösnäsa, en prästnäsa.

Numera uppskattar jag inte bara frukterna utan också barken, framförallt på kopparlönnen och särskilt i motljus. 

Gärna planterad i västerläge så att solens sista strålar faller på stammen och får den att lysa just kopparröd. Under senhösten när både bark och löv 'brinner' är trädet i mitt tycke som allra vackrast.

'Men så kommer hösten och med den en tid av sprakande, intensiv färgglädje som lyfter fram lönnen ur skogsbrynens och planteringarnas ännu relativt grönskande lövridåer.'
Ur boken Träden och människan av Allan Gunnarsson 

Efter vårens frystorka

fanns det inte något liv alls i grenarna, utan jag fick klippa ner hela busken jäms med marken. Då trodde jag rosen var död men i juni satte den fart med växandet och nu blommar den så fint för andra gången. Den har under sommaren vuxit så mycket att den nu är lika stor som den var förra året vid den här tiden.

The Alexandra Rose, en enkelblommande austinros, är just nu nummer 1 bland växterna i trädgården. Nummer 1 är fredagens tema i BloomingFriday och precis som tidigare hittar du fler bidrag hos Hélena med bloggen Bland Rosor och Bladlöss.

Nummer 1 bland sommarblommorna har murbinkan varit och är fortfarande för den blommar för fullt trots frosten. Köpte mina första plantor under en trädgårdsresa till England och då hoppades och trodde jag den skulle vara härdig här i Sverige. Nu när jag ser hur den frösår i plattgångar och rabatter känns det riktigt bra att veta att alla de där plantorna dör under vintern. Har krukat in ett antal som jag hoppas att jag skall lyckas hålla vid liv inomhus tills våren är tillbaka.

Det finns inga växter i trädgården som är så efterlängtade som snödropparna. De är vårens nummer 1.

Redan i januari, om vi inte har någon snö, börjar jag ’önska upp dem’ ur jorden och känslan när jag ser de första gröna spjuten sticka upp är för mig obeskrivlig men ett vårskrik à la Ronja Rövardotter säger lite om hur jag känner det.

Trevlig helg!

Första frosten.

Konstigt att den alltid överraskar trots att jag vet att den står och knackar på dörren.

Det räcker att den, frosten alltså, bara andas på vaxklockan för att den skall bli brunsvart. Tröstar mig med att den färgen är riktigt vacker ihop med knopparna som ännu inte hunnit slå ut.

Tomentosum, en stor favorit bland vildpelargonerna, har också tagit skada. Den vill jag gärna ha kvar så jag får försöka ta några sticklingar redan idag, ja redan och redan...