Utplantering…

Idag fick luktärter och tomatplantor, de som inte får plats i växthuset, flytta ut. Tomaterna är krukplanterade och står nu med odlingsväv som skydd mot nattkylan.

Trodde ett tag att jag skulle kunna ha tomaterna på friland men vi har under många år fått mjöldagg på våra potatisar så det misstänker jag att vi även skulle få på tomaterna.

Hur många år dröjer det innan mjöldaggen försvinner från infekterad jord?

Luktärterna planterade jag ut i rabatterna. De flesta plantorna hamnade i grönsakslandet men några har jag samplanerat med tidigblommande klematis. Det gjorde jag förra året också och det fungerade riktigt bra.

När det gäller luktärter kan jag redan känna längtan efter plockade buketter men tiden tills det är möjligt vill jag inte önska bort.

Pelarapel och pelargoner

  

Malus 'Maypole' som pelarapeln heter, har vi haft i 6 år. Den har aldrig tidigare varit så vacker som i år.

Inga larver har kalasat på bladen och den blommar rikligt med ganska mörkt rosa blommor.

I växthuset är det inte många pelargoner som börjar blomma

men bladen på de olika plantorna är fascinerande. Det ena är inte det andra likt när det gäller vildarter och primärhyrider, som korsningen mellan två vildarter kallas.

P. cordifolium har hjärtformade aromartiska blad med vackert krusad kant. I Sydafrika kallas den heartleaved pelargonium.

P. hirtum eller the hairy pelargonium med blad så finflikiga att de påminner om dill eller morotsblast.

P. ionidiflorum, violpelargonen, har fått vackert rödkantade blad sedan den fick flytta ut i växthuset. Snyggt men beror det på kyla, sol, torka, näringsbrist eller vad?

P. triste, kanelpelargonen, var den första pelargon som kom till Europa i början av 1600-talet. Den har vackert silvergrågröna blad tycker jag, men på engelska heter den the sad or dull pelargonium på grund av bladens färg. Någon ’trist’ pelargon tycker jag inte alls att det är :-)

P. australe har skogsgröna blad som doftar vår och frisk grönska när man rör vid dem.

P. trifidum – har skira, men ändå lite ’köttiga’ blad.

Tre små buketter,

med lågvuxna och oansenliga blommor hade jag med mig hem idag efter skogspromenaden.

 

Håller fortfarande på och läser Kerstin Ekmans senaste bok. Den hon skrivit tillsammans med Gunnar Eriksson. Det är ingen bok som jag klarar att snabbläsa. Det blir bara något kapitel åt gången.

Boken heter Se blomman och jag har skrivit om den tidigare här på bloggen.

 

I början på den boken finns några rader som har etsat sig fast i mitt minne och idag när jag gick i skogen och såg skogsstjärnan eller duvkullan som den också kallas (Trientalis europaea L), ekorrbäret (Maiantheum bifolium) och en liten viol som jag tror heter kärrviol (Viola palustris) dök de där raderna från boken upp i mina tankar. Du kan hitta dem på sidan 16 i Se blomman.

’Idéhistorikern Sven-Eric Liedman frågar sig i en av sina stora genomgångar av vår kulturs kunskapssökande, Ett oändligt äventyr, om den kännedom om växtarterna, som så påtagligt minskat de senaste femtio åren, är ett kunskapsbortfall att sörja över. Är det överhuvudtaget en förlust? Nej, så ser han det inte: ”Det finns subtilare och viktigare ting man kan lära sig om växterna än deras namn. Växtfysiologin säger rimligen mer än blotta namnet på hundra arter”

Jag, tror han har fel. Förlorar du tingens namn så förlorar du också kunskapen om dem, skriver Linné. Han tyckte om den sentensen som han hade lärt sig redan i skolan: Nomina si pereunt, perit et cognito rerum.

 Också intresset går förlorat. Inte ett enda skolbarn kan förmås intressera sig för växternas fysiologi om det inte går att hitta några fästpunkter i det gröna virrvarret. Inga vuxna skulle bry sig om en hotad arts vara eller inte vara om den inte hade ett namn, kunde framkallas i en inre bild och med glädje bli igenkänd ute i markerna.’

Idag var det igenkännandets glädje som fick mig att plocka dessa tre små buketter. Hade jag inte kunnat namnen eller känt till växterna sedan tidigare hade jag kanske inte lagt märke till dem.

Vad betyder L efter växtnamnet? Är det Linné som är ute och spökar?

Strandgossarnas tid är här.

Under åren som gått har det blivit många buketter av dessa blommor, blommor som för mig för längtan till havet, till salta stänk och solvarma klippor.

Buketterna med de violettrosa blommorna som jag varje försommar under många år plockade och hängde upp till tork, tappade snabbt färgen, men det glömde jag bort under vintern och när nästa försommar var här plockade jag nya buketter som återigen hängdes upp till torkning. Det var nog de små runda knapparna som  lockade :-).

 I trädgården idag odlar jag den vitblommande, men den rosalila är vildare, ostyrigare och har en mer påtaglig ’doft’ av hav och strand i sig än den med vita blommor.

Enligt Stefan Casta i boken Blommorna är jordens ögon har trift, Armeria maritima, en blomningstid som till och med överträffar det generöst tilltagna svenska sommarlovet.

Det är 11 år sedan den boken kom ut. Numera kanske blomningstiden är betydligt längre än sommarlovet.

Den vitblommande triften är tacksam att krukodla. Lång, lång blomning och en enastående överlevnadsförmåga även när den får hålla tillgodo med att bara växa i en kruka.  

Bara en gullviva

men visst är den fin.
De tidigare bilderna försvann.

Försommar

och vi haft några ljuvliga dagar.

Tulpanerna blommar för fullt. Synd bara att de inte har blad och stjälkar lika tunna och smala som kungsängsliljorna så att de försvinner snabbt när blomningen är över.

Alla röda, rödvita och rödgula har jag plockat in som snittblommor.

De har funnits med i trädgården i snart 30 år och kommer snällt tillbaka om de får lite gödsel. Numera tycker jag bäst om dem när de står i vas :-)

För att få en kontrast till de nästan vita tulpanerna planterade jag mörkblommande lökar i höstas

och det blev en riktigt bra kombination. Har slarvat med att spara namnen så vad de heter vet jag inte.

När STA BoD hade 40 års jubileum för snart två år sedan vann jag lökar till en tulpan, en vildtulpan, som jag blivit väldigt förtjust i.

Den heter Tulipa whittalii och är en av anledningarna till att den rödvita 'Carneval de Nice' nu står i en vas i vardagsrummet.

Nu är blåsippsbladen fina.

Blåsipporna har blommat över, fröerna börjar mogna och årets nya blad är som finast.

Vill gärna byta till mig lite udda blåsippsfröer. Den vanliga blå är jag inte intresserad av.

Vitsippstider

Just nu blommar vitsipporna som allra finast i trädgården 
och favoriten bland dem är Anemone nemorosa 'Frülingsfee'.

På växtmarknaden i Uddevalla idag fann jag den här hybriden med  svagt gula kronblad som har rosaröd baksida.

Habegär = förälskad i blomkrukor.

Annika Christensen och Eva Robild har i sitt reportage i Drömhem ochTrädgård  fångat min ’kruklast’ väldigt fint.

Spelar aldrig vare sig på hästar eller annat och köper nästan aldrig lotter (bara på STAs innemöten i Uddevalla) men jag är otroligt förtjust i gamla blomkrukor. Fråga mig inte varför.

Egentligen är det inget jag behöver eller vill ursäkta men ibland när jag ser att någon tycker det verkar underligt och lite suspekt med över 500 blomkrukor brukar jag berätta vad en f.d granne, en konstnär, en gång sade.

- Man måste ha vackra saker omkring sig för att kunna tänka vackra tankar.

Med alla dessa fina krukor omkring mig tänker jag vackra tankar hela tiden :-)))))

Helgen som gick var vi i Skåne och gjorde bl.a ett besök i Borrby, Blå Huset i Borrby och vad hade jag med mig hem?

7 gamla patinerade terrakottakrukor och 2 gamla trädgårdsböcker.

Mina favoritkrukor, de som alltid finns i fönstren i vardagsrummet, är Tellus av Ewald Dahlskog för Bo-Fajans.

 

En enkel kruka med vacker form som finns i olika färger. Bäst tycker jag om den 'olivgrågröna'.

Ett ytterfoder av Jani i Laholm.  

Precis som Ewald Dahlskog kunde hon ibland konsten att lyfta fram det riktigt enkla.

Vackra?

Ja, det tycker jag.

Snygga och riktigt 'uppkäftiga' :-)