måndag 12 november 2007

Lider man utav mani eller har feber – då är man ju sjuk och när det gäller pelargoner kommer jag nog alltid att vara sjuk........

.... även om jag tillfrisknar ibland.

Jag gillar att skriva så nu kommer ganska mycket text om mitt pelargonintresse.

Rosa och Vit Mårbacka samt Smultron och Mjölk är de pelargoner jag haft längst, säkert i 15 år. Varje år tog jag lite sticklingar så jag fick plantor att ha ute över sommaren och med det var jag nöjd ända tills jag för 4-5 år sedan fick se sticklingarna min mamma fått av en bekants dotter. Det var första gången jag såg rosenknoppspelargoner och det var tillräckligt för att få mitt habegär att vakna.
Appleblossom Rosebud – bara namnet säger allt – Äppelbloms rosenknopp.

När våren kom fick jag sticklingar och var mycket lycklig hela den sommaren
men jag hade verkligen drabbats av pelargonnoja. Varför vet jag fortfarande inte. Tänkte nästan bara på pelargoner. De som stod på trappan letade jag knoppar i minst varannan dag.

Runt midsommar ett år senare cyklade jag, med korgen fastspänd på pakethållaren ,till vår lokala ’Trädgårdsaffär’ för att köpa potatis och grönsaker. När jag kom dit stod där stora fina pelargonplantor med namn som jag aldrig tidigare sett i verkligheten utan bara läst om i böcker och tidningar.

Älskliga och ljuvliga Carmel,


Pretty Petticoat

och Mere Casino,




alla tre är riktiga karameller som fortfarande tillhör mina favoriter.
Inte blev det grönsaker på pakethållaren och inte på styret heller.

Året därpå gick jag med i Svenska Pelargonsällskapet, besökte plantmarknader och plantskolor både här hemma, i Danmark och i England. Helt plötsligt hade jag 130 plantor, både zonaler och vildar.
Vad är det som gör att man inte kan få nog? Vad skulle jag med alla till när jag inte orkade eller hann njuta utav dem? Gick det att åka på semester? Vem hade lust att vattna alla mina blommor?
Trots det ville jag ha fler. Fick jag frågor som t.ex: Har du den? eller Vill du ha ett skott? var det omöjligt att säga nej tack.

Pelargonernas namn väckte nyfikenhet. Varför heter den just så? Hur ser den ut när den blommar? Doftar bladen? Är den storvuxen eller en liten dvärg?

Bäst tyckte och tycker jag fortfarand om pelargoner med äppelblomsrosa blommor som t.ex Pretty Petticoat, First Love,




Mrs Herbert,



Swainham Spring men pelargoner med svenska kvinnonamn lockade också oavsett blomfärg, Albertina, Agnes, Lydia, Elin, Gunborg, Frideborg, Ingegärd, Kerstin, Birgitta osv…….

När hösten kom kände jag att jag behövde sätta ett stopp – men var skulle gränsen gå? Vilka 20 -30 ville jag gärna ha kvar? Vildpelargoner? Zonaler med kvinnonamn? Pelargoner med äppelblomsrosa blommor? Eller en blandning av de jag tyckte bäst om?

Vi byggde om i källaren för att få ett blomrum men det han inte bli färdigt tills det var dags att ta in plantorna från växthuset. Alla mina småplantor som jag inte tänkte låta stå mörkt och svalt över vintern hamnade tillfälligt och utan extrabelysning på ett bord framför fönstren.
Nästan alla, kanske har jag 30-35st kvar, dog. Black Leg viruset (tror jag) och sorgmyggor hjälpte båda till. Jag fick verkligen hjälp med gallringen och slapp fatta egna beslut.
Carmel, Pretty Petticoat, Potter Heigham och Mere Casino saknar jag mest. Alla de andra har jag nästan, men bara nästan, glömt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar