Årets första trädgårdsfixardag

hade vi på landet idag den 23 januari. Solen sken och det var nästan vindstilla. 

En härlig dag med andra ord. 

Maken röjde sly och jag rensade ogräs, klippte bort gamla perenner 

och sockblommornas fortfarande gröna blad. Lite tidigt kanske men jag tror inte att vare sig pionknoppar eller sockblommor tar skada om det kommer en köldknäpp. Förra våren hann jag inte med planteringarna på landet och på sockblommorna, både den röda Epimedium x rubrum och den blekgula Epimedium x versicolor syntes knappt blommorna bland de vissna bladen. 

Nu kan jag hoppas att det i april blir en vacker blommande matta under de gamla uppstammade rododendronbuskarna.

Här hemma har vi inte särskilt mycket ogräs men på landet verkar alla arter stortrivas. Värst till att sprida sig är jordrevan, Glechoma hederacea. 

En riktig infiltratör som dyker upp så gott som överallt. Skulle jag nämna något positivt om den så är det doften, den aromatiskt kryddiga doften som så småningom kommer med värmen. Idag var plantorna jag rensade bort helt doftlösa. Lika bra det kanske för jag behövde absolut inte tveka över om de skulle bort eller inte.

Nu ikväll har jag läst lite mer om jordrevan i Sune Jonssons Blombok och i den klassas växten inte enbart som ogräs. Den har under åren haft stor betydelse inom örtmedicinen men också fungerat som krydda och använts som klarningsmedel vid ölbryggning. Vem vet, kanske skall jag försöka sälja ogräset till sonen eller vår vän Jan-Ove, som båda brygger öl.

Förr, för länge sedan, ordinerades den mot inbillningssjuka och fixa idéer men kan också enligt Sune Jonsson användas som grönsak i soppor och stuvningar, ungefär som spenat.

Istället för att förargas och smått svära över den kanske jag skall göra stuvningar?