Ullbärare eller 'fattigmans örngott'

är säkert allra finast i det tidiga morgonljuset eller i kvällssolens motljus men jag tycker att den är vacker även i det sena eftermiddagsljuset.

I vårt land finns det sju, kanske åtta olika varianter av ullbärare och vilken av dem som finns på fotografierna vet jag inte. Det finns flera att gissa på, tuvull, myrull och polarull eftersom bilderna är tagna i fjällvärlden. 
Eriophorum angustifolium, ängsull, passar till hattar för fruntimmer som ej kommer med dem i regn och som inte vid varje hälsning hanterar dem men till karlhattar är den otjänlig. Detta skrevs säkert för flera hundra år sedan. Av vem vet jag inte. 

Ängs och tuvull har en gång i tiden blandats med vanlig ull, kardats och spunnits. Garnet lär ha fått inte bara en utsökt vithet utan också lenhet och glans men ängsullen var skör och dög bara till dekorativa inslag i väven.

Conrad Quensel berättar i boken Svensk botanik 1-4 från början av 1800-talet att fjunet använts som stoppning i täcken, madrasser och kuddar av framförallt de 'mindre bemedlade' och därav namnet  - 'fattigmans örngott'.

Att stoppa ett kuddbolster fullt med ängsull måste krävt både tid och god tillgång. Kan en sommar ha räckt? 

Nog verkar det som om Ines nöjer sig med att samla stoppning till en kudde som så småningom skall hamna i dockskåpssängen.

Har när jag sökt information förstått att 'ullen' har stor betydelse som föda åt renarna, särskilt tidigt på våren vid snösmältningen. Mustapää är det samiska namnet på ängsull under våren (innan vit blomma).