Snart är det dags

att återigen leka Gud och det blir precis som tidigare inte lätt.

Visst har jag blivit betydligt strängare med åren, i alla fall när det gäller pelargonier, men ändå är det svårt att fälla det slutgiltiga avgörandet – komposten eller ett fortsatt liv i källaren.

De här rosablommande pelargonierna har hela sommaren bjudit på en härlig blomsterprakt, men nu när det snart är dags att välja ut favoriterna är det de mer försiktiga, de småblommiga eller de som inte kommer med särskilt många blommor, som vinner min uppmärksamhet och som troligen kan se fram mot ett fortsatt liv.

2005 gjorde jag min första trädgårdsresa med Rosebud till England och på den resan träffade jag Elisabeth, en pelargonieälskande kvinna. Senare på sommaren var hon och hälsade på hemma hos mig och då fick jag skott från hennes englandsinköp. Fortfarande är det dessa pelargonier som hör till mina verkliga favoriter. 

P x Schotti, har ännu inte blommat i år, men den har haft en tuff tillvaro med torka, vita flygare och total nerklippning.

P. abrotanifolium, har stått ute hela sommaren och sluppit ifrån ohyra. Den har härligt flikiga och grågröna blad som påminner om åbrodd och små vita blommor.

P.sidoides har också grågröna blad men de kanske går mer åt det blå hållet och är betydligt rundare till formen och blommorna som är ganska små är violetta till färgen.

Paton's Unique tycker jag är sen till att blomma, men bladen har en speciell doft och blommorna, när de väl kommer, har en härligt hallonröd färg. Detta är den verkliga favoriten bland pelargonierna hos mig.

Elisabeth har jag tappat kontakten med men hennes pelargonier hör till dem som hittills alltid fått en plats i källaren.