Blå, bara blå och turkosblå blommor.

Blått – den heliga madonnans färg men också både hoppet och sorgens.

Varje försommar blir jag lika förförd av bergvallmons silkepapperstunna turkosblå kronblad.

 

Den har rykte om sig att vara svårodlad men det tycker inte jag. Här växer den i vanlig trädgårdsjord i en västersluttning som på eftermiddagen skuggas av huset. Platsen är väldränerad och jorden torkar lätt ut. Plantorna har hittills snällt kommit tillbaka varje vår och blommat rikligt.

 

Älskar denhär turkosblå färgen oberoende om plantan heter Meconopsis betonicifolia, M. grandis eller M x sheldonii. Namnet har ingen betydelse alls.

Enligt Evert Nilsson i boken Välkommen till min lustgård skall den sistnämnda ha större motståndskraft mot torka och varmt läge. Kanske är det den jag har?

 

 

Aklejorna är i mitt tycke riktiga läckerbitar. Inte ätbar men ...

 

Kan man äta blått? Frågar Birgitta Watz i boken Frön & Aska ur livets trädgård.

’Gurkört, lavendel, blå druvor, blåmögelost, blåbär, blåhallon, blåmusslor, bläckfiskbläckfärgat ris, kråkbär, blå gnocchi på blåkongopotatis, blå violer, gärna kanderade – så visst kan man äta blått.’