Dill, ros, siden och svavel,

fyra försommarblommande pioner.

Idag har jag försökt bringa ordning bland dessa tidigblommande pioner, de rena arterna, men inte lyckats. Egentligen är det inte alls nödvändigt, man måste inte ha kontroll och namnlappar på allt, de är vackra ändå, eller hur?

Den ljuvliga rosenpionen Paeonia veitchii hittades i Kina i början på 1900-talet av E.H. Wilson. Han samlade in den för Veitch plantskola i London och därav namnet.

Denna såg jag hos Martha igår och den väckte  ett visst habegär ;-))

Från Kaukasus, området mellan Svarta havet och Kaspiska havet kommer dillpionen, svavelpionen och sidenpionen.

Bilden här tror jag visar en herrgårdspion, en korsning mellan P.tenuifolia och P. anomala. Den har lite grövre blad än vad den riktiga dillpionen har (P. tenuifolia).

Sidenpionen, P. wittmanniana, den som jag trodde vi hade i trädgården, är en nära släkting till svavelpionen och skall enligt boken Pioner av Jane Fernley Whittingstall ha svagt gula eller vita blommor.

Den som växer hos oss har start rosaröda blommor. Är det en sidenpion, en svavelpion eller vad, en hybrid?

 

Bladen är ganska lika, men lite skiljer det på den gröna färgen och växtsättet. Till vänster är wittmanniana och den till höger mlokosewitschii.
Namnet wittmanniana fick pionen efter botanisten Wittman som reste runt i Kaukasus under första halvan av 1800-talet.

Svavelpionen blommar snabbt över men är vacker från det att de knallröda skotten tränger upp ur jorden tidigt på våren tills bladen aborteras under senhösten.

Frösådda svavelpioner får sällan gula blommor men är fina ändå.
Enligt Gertrude Jekyll gör sig pioner bäst om de framhävs av kontrasterande former och färger.
Det trodde jag gällde det mesta .... ja nästan allt...