Gränsen

mellan att ’bara’ tro på sig själv och att ta för sig kan ibland vara hårfin, tycker jag, och det gäller såväl människor som växter.

 

För ganska många år sedan var vi i Kalmar en tidig vår och såg Scilla sibirica, den ryska blåstjärnan, måla stora delar av gräsmattan i parken utanför slottet i en underbar blå färg. När hösten kom köpte jag många, många sådana lökar och planterade i vår lilla grässlänt åt öster och drömde om ett kommande blåblommande hav (iallafall en liten insjö). Enligt Sven Gréen kan man tycka sig stå inför en klarblå vattenspegel under blomningen i april.

Numera är slänten här i trädgården betydligt högre och istället för gräs har jag planterat buskar, småträd och perenner. Den ryska blåstjärnan har inte förstått att den bara skall växa i gräsmattan utan den sprider sig i rabatterna med en otrolig hastighet. Nog har den ett gott självförtroende alltid, lite väl gott kan jag tycka många gånger för den tar för sig utan att tänka på andra än sig själv och det gör vårstjärnan (storstjärnan) Chionodoxa luciliae också.

Hela våren plockar jag buketter för att slippa frökapslarna och förhoppningsvis minska lite på deras fröspridning. Fina små blåblommande buketter till köksbordet blir det och när jag plockar dem känns det bara som om det är att ta för sig.

Trevlig Valborgshelg!