Årets sista tema i Blooming Friday är ’julkaramell’

Min karamell är egentligen ingen julkaramell. Den har bortsett från den röda färgen absolut inget med julen att göra men Rosa moyessi blir trots det mitt bidrag. Fler inlägg på detta tema hittar du hos bloggen Blandrosor och bladlöss.

I början av 1900-talet ’hittades’ rosen av den engelske plantjägaren Ernest Henry Wilson. Under sin livstid jagade han i Asien fatt på ca 2000 olika växter som på den tiden var helt okända för oss i väst. När man stöter på plantor vars namn innehåller ordet wilsonii har de troligen sitt ursprung i Asien någonstans . Det finns många, allt från magnolior till primulor.

Rosa moyesii fann han i närheten av det heliga berget Omei Shan och rosen fick sitt namn efter den gästfrie missionären J. Moyes, som han bodde hos.

Blommorna är mörkt blodröda med guldgula ståndare och rosen blommar bara en enda gång under sommaren. Nyponen som oftast mognar i slutet av augusti, är läckert flaskformade och orangeröda till färgen.

’Trädgårdskonsten växlar ansikte och förändras från generation till generation men rosen står kvar i centrum för skönhetskravet –drivkraften i trädgårdsskapandet.’

Ända sedan jag för första gången läste om den och såg den på bild i Lars-Åke Gustavssons bok Rosor för nordiska trädgårdar har mandarinrosen, Rosa moyessi, funnits på min lista över önskade växter. När vi sensommaren 2009 passerade Zetas och den såldes för halva priset kunde jag inte låta bli att köpa den. Var den skulle kunna planteras var just då av underordnad betydelse.

Enda stället att ha den på visade sig var på landet och där hamnade den bland ogräs som t.ex. kirskål och rådjur. Tycker man tillräkligt mycket om en växt så finns alltid hoppet där, hoppet om snabb tillväxt och överdådig blomning. Hungriga rådjur och ogräs som invaderar finns då inte alls i tankarna.

Vi planterade den en halvmeter nedanför en stenmur. Själv såg jag framför mig hur fint det skulle bli med de bågformande grenarna som överfulla med blodröda blommor gracilt höjde sig över muren. 

Vad vore en trädgård utan drömmar :-))?

Jorden på landet är mager sandjord och rosen planterades i ett ’moras’ av sten, sand och jord. Vintern som kom var rådjuren extra hungriga och vi missade att sätta nät runt plantan.

Våren 2010 fanns nästan inget kvar av rosen, men hoppet om framtida blomning fanns hos mig så jag lade på massor med hästgödsel, repade bort nässlor, hallon, kaprifol och kirskål.
När vi såg att det trots allt fanns lite liv i plantan fick den ett skyddande nät runt sig.

Både denna och förra sommaren skedde en viss tillväxt. Nätet runt plantan finns fortfarande kvar så rådjuren kommer inte åt att äta och varje vår har den fått både ny jord och ny gödsel.
Tänk om den kunde behaga att blomma sommaren som kommer – vilken fröjd!

Från boken Rosor i nordiska trädgårdar av Lars-Åke Gustavsson kommer de två översta bilderna, fotograferat av dem från boken som fick upp mina ögon för ’vildrosor’. Boken Blommande buskar och träd av Tor Nitzelius öppnade dem ännu mer. Det är så lätt att man missar härliga böcker för att bilderna i dem bara finns i svartvitt eller saknas helt.

Trevlig helg!