Resonemangsäktenskap har en viss likhet med arkitektritade trädgårdar.

Det var en tanke som dök upp idag, alla hjärtans dag, när jag var ute och gick stavgång i nysnön.

De senaste dagarna har jag ’hoppläst’ och bläddrat i Gertrude Jekylls bok Colour Schemes for the Flower Garden och i en bok om Emma Lundberg och hennes trädgårdskonst. Båda damerna är lika intresserade av Arts and Crafts rörelsen ( nästan jugend ) och den fria trädgårdsstilen.

Vilka planer och visioner de hade dessa kvinnor. Blir avundsjuk och önskar jag hade haft lite av deras kunskap när det där med trädgård drabbade mig.

För det var just drabbad jag blev =  störtförälskad.

Först var tomten bara en gräsyta med häckar i gränserna mot grannarna. Vilka sorters häckväxter vi hade spelade ingen roll, bara pojkarna kunde gräva i en sandlåda och spela fotboll.

Helt plötsligt, när tiden för trädgårdstankar fanns, så ville jag ha allt när det gäller växter, särskilt perenner – fast vi bara har en villatomt på ca 600 m².

Det är här som jämförelsen med resonemangsäktenskap kommer in. 

En förälskelse bara slår till. Har man tur växer den till kärlek som varar. Då kan man testa gränser och prova nya idéer utifrån de förutsättningar man har. 

I ett resonemangsäktenskap har man noga tänkt igenom förutsättningarna innan man gifter sig. Där är allt planerat från början. Ramarna är klara, där finns inget ge och ta, inbillar jag mig. Formen är uttänkt och färdig (arkitektritad).

Enligt Gertrude Jekyll och Emma Lundberg finns det när det gäller trädgård, inga växtsamlingar, hur vackra de än är, som kan skyla över en bristfällig formlösning.  
Hur i all världen skapar man en form när man bara drabbas och blir förälskad?

Gillar förälskelsen, både i min man sedan 44 år och trädgården, väldigt mycket, men hade gärna haft ett litet resonemangsäktenskap så där vid sidan om, just när det gäller trädgården. 

En stark formlösning hade suttit fint  :-)