Växtornamentik och ’rynkor’

Den här fredagens temaordet för Blooming Friday är mönster. Blommor och mönster är för mig nästan detsamma som jugend.

Alf Wallander, Gunnar Wennerberg och Hilma Persson Hjelm är några utav de svenska konstnärer som under jugendperioden runt sekelskiftet 18–1900 använde trädgårdens eller naturens växter som mönster på sin keramik och sitt porslin. Underbara mat och kaffeserviser med bl. a liljekonvalj, gullvivor, iris och blåsippor såg dagens ljus vid den tiden.

Likadant var det inom alla de andra konstgrenarna. Det tillverkades massor med vackra saker och i början på 1900-taler var mycket av det vi omgav oss med inspirerat av naturen.
William Morris i Storbritannien, Josef Hoffman i Wien och Emile Gallé i Frankrike, alla skapade de mästerverk.

Saker och möbler från den tiden, för ca 100 år sedan, har blivit slitna och nötta efter många års användning. Porslinet har krackelerat och möblerna har skador i faneret och slitage.

I min ungdom lutade jag färgen av de gamla möblerna, fortfarande har vi ett hörnskåp i köket från den där avlutningsperioden och idag ’shabbar’ man istället på vit färg, bara för att slippa se alla ’rynkor’ och det naturliga åldrandet.

Vi människor och naturen har så olika formspråk och nog kan man undra varför?

Det tog nästan 40 år av mitt liv innan jag började uppskatta åldrandets mönster. Ett mönster jag nu varken vill luta av eller shabba över. Ett 75-årigt ansikte med rynkor säger mer än ett som lyfts och det gör en gammal stol med sliten originalfärg också. Mötet mellan ung och gammal vare sig det gäller människa, föremål eller växt, tycker jag ger en extra dimension åt allt här i livet. Ultramodernt blandat med antikt (rynkigt, slitet och älskat) skapar en varm atmosfär.

Är det så att vi med våra skarpa argusögon alltid söker efter det helt perfekta och därför inte vill veta av några skavanker?

Glöm inte att besöka Wiener Werkstätte och Josef Hoffman, om du kommer till Wien. En underbar upplevelse.

Trevlig helg!