Rosmarin – Minnets och Vänskapens blomma,

med doft av barrskog och blad som nästan alltid är daggigt blågrå.

Här står de fortfarande kvar ute tillsammans med olivträdet och det gjorde de vid den här tiden förra året också. Först i slutet utav januari när den riktiga kylan kom fick de flytta in i garagets mörker och där tillbringa 6 – 8 veckor och det gick bra. Så bra att de blommade för första gången.

Kan man få en Rosmarin att överleva vintern lär man vara den som bestämmer i huset, i alla fall om man är kvinna. Vad som gäller för en man vet jag inte.

Så här skriver Harriet Hjort i boken Blomstervandringar:

’En brud skall ta med en kvist rosmarin till sitt nya hem och se till att den frodas, så att döttrarna en gång kan föra med sig kvistar utav moderns rosmarin till sina nya hem. Så får den vandra genom generationerna. En liten baktanke fanns i den seden; rosmarin ansågs ge kvinnan makt att styra i sitt hus.’

Så se till att rosmarinen överlever :) :)