Mitt lilla växthus är mig verkligen kärt.

Nu när det kliar under gipset och det är svårt att sova är det lätt att bli sittande vid datorn. Mycket roligare än att ligga i sängen och snurra, så därför några ord om mitt lilla växthus.
En käck och trevlig granne gjorde det möjligt för mig att sätta upp det. Det står bara 10 cm från gränsen och så får man nog inte ha det men tack vare Kerstin så står det där. Hoppas hon inte skall flytta inom den närmsta tiden, för vi lånar trädgårdsvyer av varandra.

Mamma och Pappa, två brilliantslipade juveler som jag är så glad i, hade två mindre växthus och kände att de egentligen bara orkade med ett, så jag kunde inte låta bli att säga ja tack, när ett blev över och här anländer huset.

Med arbetsbistånd från man och son så står det i hörnet där vi tidigare hade vår kompostlåda. En kompostlåda som fått flytta på sig för att ge plats åt nysådder, pelargonsticklingar och mogna tomater istället för gammalt trädgårdsavfall.

Från mars till november är det med stor glädje jag står där ute och små ’pillar’. Knappt 5 kvadratmeter men ändå känns det som om jag får rum med så mycket jag bara orkar. Saknar jag något så är det ett stort Orangeri, med plats för trevliga trädgårdsfester, men det får jag nog i nästa liv, tillsammans med stor tomt och massor utav träd, gärna magnolior, skenkamelior och olika lönnar. Lika bra att ta i om man nu ändå ska önska, fast egentligen är jag ganska nöjd….

Växthusets väktare har jag fått av min Lillasyster Yster. Hon tycker om kantareller men Han, väktaren, tycker lika mycket om Karl Johan som jag gör.