Drömresan gick till,

är veckans tema i TrädgårdsFägring. Alla resor är drömresor innan de gjorts, tycker jag. Väl hemma igen hamnar de i minnets kartotek. Resor att sedan ibland plocka fram för att njuta mer av.

Några resor jag aldrig glömmer är t.ex kinaresan vi gjorde för 20 år sedan 

och då klättrade högt på en raserad bit av 

Kinesiska Muren för att komma upp till en intakt del av densamma någonstans upp i bergen men såg också bl.a trädpionerna blomma i Hangzhou,

vandringarna i Portugal för att par år sedan

och fjällvandringarna vi gjort.

Nu börjar det dyka det upp nya villgöraresor i våra liv.

Här har vi börjat drömma om Väderöarna och att cykla på Gotland. Inga vare sig långa eller trädgårdsresor direkt men trädgård är ju inte allt här i livet, även om den lilla vi har betyder mycket. Inte minst i dessa coronatider och nu när snödroppar och vintergäck blommar som bäst.

Eftersom temat handlar om det där med resor så måste jag bara nämna att vi hoppas på att få besöka ett riksmöte i Skåne om några månader. Hotell är bokat men längre än så har vi inte kommit, avvaktar vaccin mot Covid19.

Fortsatt trevlig helg!

Vintern försvann snabbt och nu är våren här igen.

Det var längesedan vi hade en sådan fin, kall och solig vinter som i år och den hade gärna fått stanna kvar ytterligare några veckor men nu när den är borta känner jag ingen saknad utan njuter av de dagliga stunderna i trädgården.

Klipper bort julrosornas blad och förpassar stora vissna löv till komposten för att ge ljus och plats åt snödropparna som dök upp lika snabbt som snön försvann. Med ute veckan som gått har jag haft min snödroppslista och det är alltid lika spännande att se vilka av de där dropparna, särskilt de senast inköpta, som behagar dyka upp.

Glädjen är stor när snödroppen står där precis på den plats som står i listan. Finns den inte där börjar ett försiktigt grävande. Var är nu den där j...a löken?

Har under åren som gått många gånger grävt och grävt men inte hittat tillstymmelse till lök och nästan alltid har det varit en snödroppslök som stått högt på min önskelista och som jag letat länge efter och inte har den heller varit gratis precis.

Galanthus 'Wendy's Gold'

I höstas, under de första dagarna i september, grävde jag upp snödroppslökar i vila, delade och återplanterade de flesta direkt men några av dem krukade jag in. Alla av de där lökarna som då hamnade i krukor har utvecklat ett kraftigt rotsystem och kommer nu med fina knoppar. Att under våren köpa nyuppgrävda lökar för att plantera in the green har jag börjat misstro, inte minst de där dyra, men att köpa väletablerade och välrotade lökar som tillbringat en säsong i kruka eller att under augusti köpa en lök i vila som inte fått torka ut tror jag mer på, men märk väl, det är bara vad jag tror och själv har av erfarenhet av.

Galanthus 'Augustus'

För ganska så många år sedan, på en växtmarknad på Bången som BoD anordnade och som jag deltog i, hade jag med lite udda snödroppar och fick en kommentar av en besökare, en kommentar jag aldrig kommer att glömma. 

-Ja, ja, snödroppar det har jag! 

Visst är det så, har man snödroppar så har man, men det kan ju finnas fler som man inte känner till. Man skall aldrig säga aldrig är veckans tema i TrädgårdsFägring och detta blir mitt bidrag.

I går när jag gick där och letade med snödroppslistan i handen dök det upp en klunga lökar med en etikett som inte fanns med på listan.  Galanthus 'Byfield Special'. När och var köpte jag den? Vet inte men snart slår lökarna ut sina knoppar och det ser jag med spännig fram mot. 

Fortsatt trevlig helg!

Ett reseminne,

en souvenir, från en snödroppsresa till Storbritannien för några år sedan är den här boken från 1937.

Har inte kommit så långt i den. Engelskan är rena sömnmedlet. Kanske för att jag oftast läser när jag gått och lagt mig. Gertrude Jekyll berättar i början av boken om gamla renässansträdgårdar och Villa d'Este är en av dem. 

Hon trodde (skrev i boken) att renässansträdgårdarna troligen varit som finast när de var mellan femtio och hundra år gamla, möjligen också lite senare när de precis var på gränsen att bli förväxta trots skötsel. Hur stora drömmar eller visioner man än har, om man som vi bara har en liten villaträdgård, går det inte att föreställa sig hur här kommer att se ut om så där 500-600 år. Inte som Villa d'Este i alla fall ;-))

Under kapitlet Colour in the Garden listar hon växter som färgar trädgården från tidig vår och framåt. Naturligtvis fastnade jag för några, flera av hennes förslag hör ju till mina favoriter.

Snödroppar så klart. Kom ihåg skriver Gertrude Jekyll, att snödroppar tycker om att planteras djupt.

Vintergäck, Eranthis hyemalis, vars blommor lyser som små solar tidigt på våren, ja nästan innan vintern försvunnit på riktigt.

Christmas Roses och Lent Helleborus,  Helleborus niger och 

Helleborus x hybridus.

Tibasten, Daphne mezereum, både den rosa och vitblommande, bjuder på tidig blomning och mycket doft.

Violer, Sweet violets, Viola odorata, blommar tidigt, oftast redan i mars och doftar underbart.

Gertrude Jekylls favorit var redan från tidig ålder primroses, jordvivor, Primula vulgaris.

Ytterligare ett minne jag hade med hem från den resan var boken E.A. Bowles & his Garden at Myddelton House 1865-1954 av Mea Allen.

E.A.Bowles, en man som lever vidare i många växtnamn, inte minst snödroppen som jag idag börjat titta efter nu när snön nästan försvunnit. Galanthus plicatus 'E.A. Bowles' planterade jag för andra gången här i trädgården i våras och nu hoppas jag på att inte behöva göra det ytterligare en gång, men det kanske är tredje gången gillt  som gäller.

'Tänk när den här var populär' är veckans tema i TrädgårdsFägring. Växterna är fortfarande populära vårväxter och renässansträdgårdarna är det många, många som besöker men böckerna har säkert haft sin storhetstid och vem vet fortfarande vilka Gertrude Jekyll och E.A. Bowles var, misstänker jag, men jag kan ha fel.

Fortsatt fin vecka!

Och häcken får gärna vara kämpahög.

För lite mer än 13 år sedan, den 7 december 2008, skrev jag så här i mina trädgårdsanteckningar.

Planerna inför nästa år är inte så många men jag vill få till en bakgrund längs gränsen mot våra trevliga grannar åt öster. Riktigt hur den skall se ut vet jag inte men jag är inne på att hitta plåtremsor att fläta in i armeringsmattan.

Tillbaka till nuet.

'Min snygga häck' denna veckas tema i TrädgårdsFägring, är lätt att tolka på flera sätt men jag väljer att inte skriva om min stora 'rumpa' utan häckar 

av avenbok, idegran, vintergrön liguster, rostigt flätverk,

plank 

och skärmar. 

Att rama in och omge sig med insynsskydd för att skapa sitt eget lite hemliga och privata liv är något jag både förespråkar och själv vill göra. Varför dessa stora ödsliga gräsmattor eller stenläggningar finns, utan ens ett staket vid tomtgränsen och med fri sikt fram till både grill, pool och uteplats, kan jag inte förstå. Att inte ha något att gömma sig bakom, inte ens en buske, utan alla kan bara se rakt in. Varför så många tomtägare i vårt land inte vågar eller vill omge sig med häckar har jag ibland funderat över. Inte minst när det gäller villaområden där vi har grannar åt alla håll.  Att slippa se vad grannen har för sig, se hans eller hennes ogräs eller skräphörna, tycker jag borde uppväga den där tiden det tar att klippa häcken en gång om året eller vart 6-10 år 'cuprinola' eller olja ett plank. Men vi människor har olika prioriteringar, så är det. Inget fel i det bara vi har fördrag med varandra, kan lyssna, visa hänsyn fast vi tycker olika och ibland kanske också ändra oss.

Häckar och plank handlar för mig egentligen inte om att dölja något, även om jag är förtjust i hemligheter, utan om att låta trädgården bli precis som huset, ens egen helt personliga domän. En plats dit man bara kan komma genom att öppna en dörr, 

passera en öppning i en ganska så hög häck eller ett plank som inte bara ger insynsskydd utan också ramar in huset 

och ger en bakgrund åt de eventuella växter man har i trädgården. Det tog, trots mitt växtintresse, lång tid innan jag förstod hur viktig den där bakgrunden och inramningen är för en trädgård, om man nu vill ha en trädgård och inte bara en tomt. 

Fortsatt fin vecka!

Äntligen vinter!

Även vi här på Västkusten har återigen fått vinter. Det är några år sedan sist, hur många minns jag inte, som snön låg som ett mjukt täcke över trädgården.

Nu ligger den där i alla fall över vårblommorna som visade upp sig för drygt en vecka sedan och det enda som sticker upp ur snön förutom buskar, träd, visset gräs och det vintergröna är de rostiga trädgårdsprylarna vi har i trädgården. Just nu tar de stor plats men i april-maj har de 'gömt' sig igen.

Pelargonerna, de vild, de få jag har kvar, har kommit med nya ljusgröna blad och de gläder mig så fort jag ser dem, inte minst när solen skiner. Numera behövs det som tur är inte många för att den där glädjen skall infinna sig. När vintern är över skall de få ny jord och en plats i växthuset.

Här tränar jag på att bara ta dagarna som de kommer även om det ibland är mer än tråkigt och hoppas på att snart få det där vaccinet som ännu inte lyckats hitta hit trots alla försäkringar och löften. Men jag njuter av solen och vintern, stickar och lyssna på böcker.

Just nu lyssnar jag på Renegater av Klas Östergren och idag dök dessa ord upp.

'Vintern är en trädgårds bästa tid. Allt är dolt. Allt är möjligt. Inget att slita upp eller gräva ner. Det räcker med närvaro.'

Veckans tema i TrädgårdsFägring är 'att se bortom vintern' och det vill jag egentligen inte göra, dit kommer vi tids nog ändå, men när jag fick se stolarna maken kom hem med idag 

såg jag kommande vår och sommar framför mig utan att behöva känna dåligt samvete och med stolar att våga sitta på och inte kalla skulpturer på grund av all rost. De har blästrats, galvats och står nu utanför rumsfönstret och lyser innan vidare transport till landet. Den där ljusa silvergrå färgen kommer så småningom att mörkna till en mer mattgrå och jag behöver inte en enda gång till i mitt liv ens tänka på vare sig målning 

eller skylla på trädgårdsskulpturer.

Nog gäller det att ta vara på nuet och njuta. Inte minst nu när vi har en underbar vinter.

Fortsatt trevlig vecka!

Sista lördagen i januari 2021

och veckans tema i TrädgårdsFägring är - Längs minnenas allé.

Att ha en trädgård är det samma som att ha många minnen men så är det säkert för alla som har en hobby.

Minnen om resor

trädgårdar man besökt,

inspirerande och kunniga trädgårdsmänniskor som varit generösa med både sin kunskap och sina ovanliga och spännande växter. 

Själv föll jag under en trädgårdsresa till England 2009 för murbinkan, Erigeron karvinskianus. För många en gammal bekant men då för mig en helt ny växt.

Förälskade mig i sättet den klädde in murar

och trappor

men också att den var fin som marktäckare. Hade med mig hem ett par små plantor som jag planterade i trappan på landet. Visste då inte att den räknas som ettåring här hos oss utan såg framför mig massor med små rosavita blommor den kommande sommaren.

Tji fick jag, ingen planta överlevde och inga frösådder dök upp.

Letade sedan i flera år bland plantskolorna här på Västkusten utan att hitta murbinkan men så en dag, till min stora glädje, fick jag en planta av en trädgårdsvän. 

Den hamnade i en kruka som jag sedan dess förvarat frostfritt under vintrarna. Den har frösått sig bland stenplattorna och under senare år har fröplantorna överlevt våra milda vintrar. Såg riktigt många småplantor under senhösten och började då återigen drömma om inklädda trappor, men nu är den riktiga vintern här så den här drömmen är och förblir säkerligen bara en dröm.

Murbinkan vi har i kruka bara blommar och blommar hela somrarna och inte behöver den ansas heller. En helt perfekt växt att ha i en kruka om man vill ha något som blommar från tidig maj tills långt in på hösten.

Mina föräldrar finns inte i livet längre. Barndomshemmet är sedan ett par år tillbaka sålt och mycket av trädgården är bortgrävd. Tragiskt, men så är det ju, en trädgård dör oftast bort med sina odlare. De nya ägarna har andra prioriteringar och tankar men vad trösterikt det skulle vara om de gav den gamla trädgården minst ett år innan de tog till grävskopa och motorsåg. Ett par år innan huset såldes hade jag kameran med och det är jag idag väldigt glad över. 

Fler minnen hittar ni säkert på TrädgårdsFägring!

Här skiner solen och vi har fått en finfin vinter.

I vår, Då skall jag

- är veckan tema i TrädgårdsFägring  -  och då skall jag så luktärter

och resistenta tomater 

med fröer jag köpt från Cecilia Wingård och Runåbergs, men först i vecka 10 - 12. Sedan skall jag också dra upp plantor till både plockblommor och grönsaker i växthuset för stora plantor har betydligt större chans att klara sig mot snigelangrepp än de direktsådda små plantorna som annars dyker upp.

Innan dess skall jag sticka, njuta av att jag inget behöver göra i trädgården även om lusten dyker upp när solen skiner och precis som under många tidigare år lorta ner mina fingrar när jag går de där nästan dagliga rundorna runt huset för att se vad som dykt upp i rabatterna under natten. Oftast har det inte hänt något alls men det kan ju vara något på gång som inte syns så att undvika att pilla i jorden är stört omöjligt, i alla fall när marken inte är frusen. Att se en ensam etikett sticka upp där det skulle funnits en snödroppslök = 'pilla' runt lite extra, där kan ju ändå finnas något om jag har tur.

Vita namnetiketter är bland det fulaste jag kan se i en trädgård, påminner mig om en kyrkogård, men det är ju bara vad jag tycker. Egentligen tycker jag inte om etiketter över huvud taget i en privatträdgård, men visst behövs de om man vill komma ihåg både namn och plats på de växter man har.

Såg några sådana där vita 'lappar' i förrgår när jag tog en hastig tur runt huset för att inspektera och se vilka snödroppar som kommit upp. Några hade valt att ännu inte visa sig alls medan andra, t.ex de som blommar med dubbla blommor, hade tjocka härliga knoppar.

Under flera år har jag haft förmånen att genom en trädgårdsvän fått köpa sådana här etiketter. 

De är av kraftig plåt, har en ljus sida att skriva på och en mörkare som jag ristar namnet på. Sedan gäller det bara att vända etiketten med den mörka sidan framåt, trycka ner den riktigt djupt och då syns den nästan inte alls mot den mörka jorden. Att de finns där men inte syns är helt perfekt, men återigen är det ju bara vad jag tycker. Nu är det ett par år sedan jag hade möjlighet att köpa dessa etiketter så därför sticker det upp en och annan vit trots jag försöker gräva ner dem.

Fortsatt fin vinter!