I går stod de där vid stigens kant med lite nickande blomknoppar. Bara ett fåtal hade slagit ut men de lyste ändå upp det gulbruna
torra fjolårsgräset och lockade mig till att plocka en bukett.
Att vitsippan, Anemone nemorosa, tillhör familjen
Ranunculaceae visste jag sedan tidigare men att den familjen inte är riktigt
färdigbildad och det därför finns så många olika vitsippor fick jag veta först när jag läste i Längtans Blommor av Karin
Berglund.
Så här berättar hon: - ’Vitsippans finådriga sidenskimrande
blomma består egentligen inte av några riktiga kronblad utan är omvandlade
blad. En gång för miljoner år sedan fanns det hos vitsippans okända förfäder
bara blad, inga blommor. Fortplantningen skedde med sporer som hos ormbunkarna.
Sedan utvecklades en specialisering hos bladen. Somliga blad omvandlades till
ståndare, som i sin tur förvandlades vidare och blev kronblad.
Ibland händer det att vitsippan avslöjar sitt förflutna. Ganska ofta kan man hitta underbara små 'monster', monstruösa former, med en grön bladtofs mitt i det vita på den plats där ståndarna borde ha suttit.'
Själv är jag väldigt förtjust i sippor av olika slag och på
Älvsjömässan hittade jag två nya namnsorter,
’Thekla’ och ’Dark Leaf’, som båda snart skall planteras längs vår lilla vitsippsstig:-))
Den blå vinden i rubriken har med blåsipporna och Moa
Martinssons fråga att göra:
- Har ni sett att
vinden är blå?
Från Tomas Tranströmer kom svaret…
’Det brinner och svävar, ja just svävar, och det beror på
färgen. Den där ivriga violettblå färgen väger numera ingenting.’
Visst har jag sett den där blåfärgade vinden. Blåsipporna har precis börjat att blomma.
’När våren gnuggar sig i sina blåsippsblå ögon, är
blommornas fjolårsblad ganska medfarna och brunfläckade av vinterns frostnyp.
Det är dessa blad som skiljer blåsippan från de andra sipporna.’ Ur Blommorna
är jordens ögon av Stefan Casta
Trevlig helg!