Tur att det finns växter som doftar.

Av tre olika anledningar har vi den här våren stökat runt i trädgården i åtskilliga veckor och jag börjar bli lite trött på fixandet, men det är självvalt så jag klagar inte.  Hade det inte varit för blomdofter hade jag bara sett sådant som behöver göras. Bondsyrenernas doft har fyllt trädgården soliga dagar och guldazalean och akebian har hjälpt till när kvällen närmat sig.

I eftermiddag när jag rensade mellan plattorna längs vitsippsstigen var det återigen en doft som fick mig att stanna upp och det den här lille rackaren med sina grönvita och rosa små blommor som genom sin väldoft fick mig att lyfta blicken. 

Tellima grandiflora, anagrambräcka är verkligen en riktig rackare så tillvida att den sprider massor med frön och att dess grobarhet är hög har jag med tiden lärt mig. För att slippa alla fröplantor försöker jag komma ihåg att klippa bort blomstjälkarna så fort blomningen är över. 

'Det  undermedvetna har bestämt att vi alla inte bara skall drömma om paradiset, vi är tvungna att återskapa det. I en trädgård. I våra hjärnor. I en tavla. I religion. I en kruka på fönsterbrädan. Gång  på gång. Oavsett vem du är, eller hur du gör, så kommer paradiset att växa fram ur dina händer. Det är inte du som bestämmer. Det är ditt undermedvetna.'

Ur boken Herbariet av Elin Unnes. Den stod i hyllan med nya böcker sist jag var på biblioteket.

Det är nog inte jag som är trött på trädgårdsfixandet utan bara mitt undermedvetna ;-))