måndag 16 maj 2011

Tre små buketter,


med lågvuxna och oansenliga blommor hade jag med mig hem idag efter skogspromenaden.
 

Håller fortfarande på och läser Kerstin Ekmans senaste bok. Den hon skrivit tillsammans med Gunnar Eriksson. Det är ingen bok som jag klarar att snabbläsa. Det blir bara något kapitel åt gången.
Boken heter Se blomman och jag har skrivit om den tidigare här på bloggen.
 

I början på den boken finns några rader som har etsat sig fast i mitt minne och idag när jag gick i skogen och såg skogsstjärnan eller duvkullan som den också kallas (Trientalis europaea L), ekorrbäret (Maiantheum bifolium) och en liten viol som jag tror heter kärrviol (Viola palustris) dök de där raderna från boken upp i mina tankar. Du kan hitta dem på sidan 16 i Se blomman.


’Idéhistorikern Sven-Eric Liedman frågar sig i en av sina stora genomgångar av vår kulturs kunskapssökande, Ett oändligt äventyr, om den kännedom om växtarterna, som så påtagligt minskat de senaste femtio åren, är ett kunskapsbortfall att sörja över. Är det överhuvudtaget en förlust? Nej, så ser han det inte: ”Det finns subtilare och viktigare ting man kan lära sig om växterna än deras namn. Växtfysiologin säger rimligen mer än blotta namnet på hundra arter”
Jag, tror han har fel. Förlorar du tingens namn så förlorar du också kunskapen om dem, skriver Linné. Han tyckte om den sentensen som han hade lärt sig redan i skolan: Nomina si pereunt, perit et cognito rerum.
 Också intresset går förlorat. Inte ett enda skolbarn kan förmås intressera sig för växternas fysiologi om det inte går att hitta några fästpunkter i det gröna virrvarret. Inga vuxna skulle bry sig om en hotad arts vara eller inte vara om den inte hade ett namn, kunde framkallas i en inre bild och med glädje bli igenkänd ute i markerna.’


Idag var det igenkännandets glädje som fick mig att plocka dessa tre små buketter. Hade jag inte kunnat namnen eller känt till växterna sedan tidigare hade jag kanske inte lagt märke till dem.
Vad betyder L efter växtnamnet? Är det Linné som är ute och spökar?

8 kommentarer:

  1. Tankfullt inlägg. Jo, att namnge allting - om det nu är en liten växt eller ett stort djur eller vad som hels - innebär ju att det har en betydelse för oss människor. Utan en benämning för tingesten så "finns" den ju inte i våra medvetanden i a f.

    Kram Anna Vattenkanna

    SvaraRadera
  2. Skogstjärnan älskar jag. Här har den inte börjat blomma än, men då den gör det brukar det alltid hamna en sån i min vas på bordet.
    Ha en underbar dag!!

    SvaraRadera
  3. Mycket intressant reflektion, det finns nog inte en enda trädgårdstok som inte håller med både Linné och dig:) Söta små buketter. Ha det gott/Monne

    SvaraRadera
  4. Så sant så.. kära Birgitta.. och färgen på lilla violen är ju ljuvlig..*me like* =)..

    SvaraRadera
  5. Jag älskar allt som ha med trädgård, växter och natur så naturligt nog kikar jag på trädgårdsbloggarna.
    Jag håller med dig om att det är roligt att kunna växternas namn.
    Ser jag en växt i naturen så försöker jag katalogisera den när jag kommer hem. (Om den inte vissnat så det inte går att se hur den skall sett ut.
    Jättefina foton du har.
    I morgon skall jag ge mig ut och se om gullvivorna blommar.
    Jag har nyss kommit hem från Österrike och vet inte riktigt hur långt våren kommit här i Mälardalen.
    På återseende.
    Kram Viola
    PS Min slogan är - mer kramar åt svenska folket.

    SvaraRadera
  6. Ja det är nog så med oss människor, vi vill gärna namnge saker omkring oss. Det som har ett namn blir värt någonting.

    Väldigt söta blommor! Tack för namnet på gräset, ska spara det någonstans.

    Kram

    SvaraRadera
  7. Härligt med vilda blommor! Ofta är de små och oansenliga, så man måste böja sig ner och titta och då upptäcker man deras skönhet!
    Ha det gott!
    Kram
    Christina

    SvaraRadera
  8. Viktigt med namn!
    Vilka fina Aurikler du frösått och fått upp!
    Mariana

    SvaraRadera